Dag 27.
Upp "tidigt" en torsdagsmorgon, spring ut med hunden innan du får grannarnas blickar i nacken för att hinna handla innan samma grannar också står i kön och plockar allt du behöver.
Att åka till butiken är alltid ett mindre äventyr och jag förväntar mig nästan numera att bli stoppad på väg dit. Särskilt nu då jag för första gången sett tre militärjeepar dundra förbi i rondellen. De två-tre soldaterna i varje jeep ser strama och stränga, och förvånansvärt adrenalinstinna ut. Här är det ingen som har yttrat sig som Macron, än så länge, men visst har de satts in militär för att förstärka städers gränser, inåt och utåt. Det är dock första gången jag ser det med egna ögon.
Jag blir inte stoppad på väg till affären, men väl där ser jag ytterligare tre militärfordon dundra in i byn. Det är svårt att inte dra paralleller till filmen de visade på bästa sändningstid.
Väl hemma från affären, inlastad, ombytt och duschad och nedskrubbad, var det dags för telefonintervju. Jag har blivit kontaktad av både radio och tidning för att dela med mig av verkligheten i karantänens Spanien och det känns både kul att bloggen blir uppmärksammad, men trist att världsförhållandena är som de är. Intervjun gick bra, och Simon Gunnholt, som förut skrev om mig och Moira under ljusare förhållanden, lovad att framhålla de positivare punkterna, som det faktum att vi faktiskt planerar flytt och en reell expansion av Tyl Tyl till Sverige när allt det här är över.
På eftermiddagen tittade vi på varandra och log, min fru och jag. Vi nickade i samförstånd, det kändes som en vanlig dag.
Fredrik Scheike
IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor
Kommentarer
Skicka en kommentar