Dag 21.

Höger och vänster vy inne i foderbutiken. Är det bara jag som förväntar mig att mannen bakom disken ska sitta och vila på ett avsågat hagelgevär, med cowboyhatt och robotöga och tugga tobak i riktig "The Last of Us"/"Resident Evil"/"Westworld"-steampunkanda?


Tisdag? Nej, faktiskt inte, onsdag. Det var tisdag här om dagen. Onsdag var det. Köpedagen och den stora odysséen utanför hemmet väntar kring hörnet, och jag är nästan lika nervös som lycklig. Men först, onsdag. Förra onsdagen bjöd på en reflektion kring varför vi inte hörs utav oftare, bara sådär i allmänhet, och den här dagen var det inte samtal, utan ett personligt möte, på 3,5m avstånd, som satte prägel på dagen.

Det var soligt ute, så självklart gick vi ut på terrassen, svängde runt och lapade upp den flyktiga solen. Efter ett kom även grannfrun ut, hon hade uppenbarligen andra ärenden men stannade ändå upp vid frågan om hur allting var.

I ärlighetens namn har jag aldrig talat med henne. Jag vet hur hon ser ut, var hon friserar sig och uppenbarligen var hon bor, men inget mer. Helt plötsligt var hon som en öppen bok när hon berättade om sin situation.

Hon jobbar i receptionen på ett äldreboende i byn, vartannat dygn, då ronderna är på 24 timmar, och det är ett rent helvete. Inte arbetstiderna, men arbetsförhållandena. De är två receptionister som delar bördan då de övriga har tagit ledigt eller sjukanmält sig av rädsla. Hon sliter på. De har runt 150 äldre, de flesta dementa, och inte många skötare. Hon kämpar på. Hennes intagna sitter inlåsta sina ensamma rum, för det går inte att förklara för dem varför de måste hålla sig ifrån varandra och för sig själva.

Allt flödar ur henne, om hur övergivna de är, till att de inte får några tester, någon utrustning eller utbildning. Hur de inte är sjuksköterskor utan vårdgivare. Hur de hade 30 bortfall förra veckan, många som haft symtom men utan möjlighet att bli prövade. Hur många inte haft kontakt med sina anhöriga på veckor. Hur de blir sämre av att prata på Skype. Hur desperat situationen är.

Hur alla dör ensamma.

Helt plötsligt blir en möjlig radio- och tidningsintervju senare i veckan bleka glädjeämnen.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor