Dag 16.

Ensamheten, den stora tysta, mörka ensamheten. Coronaheten? Jag går på gatan och försöker i vanlig ordning att dränka oljudet från bilar med min musik i lurarna. Den som alltid ackompanjerar mig. Men plötsligt bestämmer jag mig för att ta av mig min skyddande hjälm och bara lyssna.

Du har aldrig hört tystnad om du inte varit ute och gått efter klockan 23:00 en fredagkväll på en ort då det ALLTID finns folk i rörelse. Lilla New York? Nej, så långt ska jag inte gå, men bilar och människor, tjuvrökare, alkoholister, älskare och hundar är fullt normala inslag under mina tidigare, vanligare, promenader.

Nu när jag sänker min gard och river min barriär mot verkligheten är det som om jag kan höra stjärnorna gnistra över mig. Höra hur långt bort de egentligen är, men ändå får de mig att skatta mig lycklig över att få uppleva dem här och nu. Det kan Covid-19 aldrig ta ifrån mig.

Under dagen, onsdag?, idag har inte mycket hänt egentligen. Finansiella stimulipaket ställs ut lite varstans i världen och det gör ju att börsen går både upp och ner, känns skönt att inte se alla sparpengar spolas bort.

Alla dagar blir den andre lik om man inte hittar moment som bryter av dem i segment och moment, och just den här dagen, onsdag?, bryts det av ett innerligt och kärleksfullt samtal ifrån mina gudföräldrar som ville försäkra sig om hur allting höll sig.

Varför hörs man inte av oftare? Kanske det är en lärdom att ta med sig av detta. Den riktiga närheten och kärleken, vänskapen som alltid knyter oss samman.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor