Dag 17.

Sunday, Bloody Sunday har både Lennon och U2 sjungit om som de brittiska öarnas mest tragiska massaker av civila. Det känns kanske lite vagt att applicera det på att vara förbannad på hur en söndag egentligen kan vara.

Det hela började med att vår hund, tack vare sin medicinering, kissade ner hela sovrummet för att sedan skamsen lägga sig i ett hörn och slicka sina tassar. Veterinären sa förvisso att han eventuellt skulle behöva gå ut mer, men det hade gått bra hittills.

Sen kom kaoset. Under frukosten, då jag hade sovit typ 3 timmar, så frågade min fru återigen vad det var med mig och tryckte på att jag aldrig pratar så rann min ångest ur mig och jag berättade om artiklar och notiser och min syn på det hela, och varför jag var så uppdämd. Ju mer som rann ur mig, desto likblekare blev hon. Till slut, mellan tårarna, med ryggen vänd mot mig och nu ståendes vid diskbänken frågade hon; "Så det går inte åt rätt håll?". Då förstod jag hur fel jag gjort genom att låta mina känslor spilla över på henne. Jag bad om ursäkt tusen gånger, men ingenting hjälpte.

Då vi glömt bort att handla mat under lördagen, då vi var fullt upptagna med att göra två fotoalbum (tips!) på eftermiddagen, så var det dags att ge sig ut i kaoset och skaffa förnödenheter. Butikerna stänger redan vid 15:00, så vid 14:15 var jag där, ungefär, i hopp om att inte många andra skulle sista-minuten chansa. Chansningen gick bra, det var inte mycket folk, men dock väldigt urplockat.

Väl hemma lyckas jag parkera vid dörren och börjar att lasta ur. När jag står där, lastad till max med två matkassar på vardera axel och två stycken 9L-paket med vatten och kämpar med att få igen bakluckan rullar polisen upp. Han drar ner rutan och munskyddet, harklar sig och frågar;

"Är det helt sant att du varit och handlat?"

Förbi, bakom mig, går en snubbe med solglasögon, shorts, t-shirts och keps spatserandes och pratandes i telefon, men fråga mig du kära konstapeln.

När vår hund, efter att jag langat in all maten i kyl, frys och skafferi, bestämmer sig för att göra ifrån sig ännu en gång inomhus, så skyndar jag återigen ut på promenad. När jag är 2 minuter hemifrån blir jag stoppad av civila gardet;

"Var bor du egentligen?"

Tro mig när jag säger; jag tillhör en av dem som MEST vill att detta ska blåsa över, så att vi får gå ut på promenad och njuta, inte bara för effektivitetens och produktivitetens skull.

Måndagen var i alla fall runt hörnet när jag somnade vid 04:00.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor