FREDRIK SCHEIKE

"Vet du vad vi gör här?" "Eh, ja, alltså, ja. Erik har berättat lite." "Och vad har Erik berättat?", Frippe svängde direkt och såg rakt på Erik medan Jakob försökte hitta orden och Frippes assistent såg upptagen ut med att sortera papper från de tidigare intervjuerna. "Det beror lite på vilken avdelning, men," han ville inte säga rakt ut att de prackade på folk nåt de inte behövde till ett pris de inte hade råd med, "telefonsälj i stor bemärkelse."

När han släntrade in på kontoret dryga femton minuter senare, och totalt cirka 30 minuter sen, så var det inte direkt idel hurrarop som mötte honom. Hans kompis, Erik, som rekommenderat honom för jobbet stod i entréen och väntade på honom. "Fattar du vilken jävla åsna jag ser ut som just nu?"

Det var alltid lika spännande att lyssna på cikadorna på kvällen. Man kunde följa vad som hände i naturen, bara genom att lyssna på deras spel. Var det högt var det varmt. Tystnade de var det inte för att det blev kallt, men för att de blev skrämda. Och precis där tar också fantasin över, av vad blir de då skrämda?

Drömmar, ja. Vad är en dröm? Drömmar kan vara verkliga, de kan vara läskiga, de kan vara stora och de kan vara små. Drömmar kan hända när du sover men likväl när du är vaken. Drömmar är mål, men har också en ouppnåelig kvalité till sig. Annars skulle de väl bara heta verklighet?

Han stirrade upp i taket. Såg dammet virvla i ljusstrimmorna i den heta julimorgonen. Gardinerna rörde sig inte en millimeter och ljuset var av sådan kvalité att han visste att det var väldigt tidigt. Det var en jävla ovana han hade. Att alltid vakna först. Han hade gjort det sen lumpen och sen dess aldrig kunnat sova längre än till klockan 08:00, och då tyckte han att det var sent. Dammet dansade, katten sträckte slött på sig, lakanet hade han sparkat av sig, svetten lackade redan och huset låg tyst. Eller var det hela världen som gjorde det? Var han nu så öronbedövande ensam?

(Inte riktigt sant. Men nästan.) Den blodröda solen sänker sig över bergen. Vissa har fortfarande snö längst upp på topparna, men om den inte smälter i natt, smälter den imorgon. Det är hett, det är evinnerligt hett och ökensanden som blästrar både berg och dalar gör det hela, nästintill, surrealistiskt. Som ett palmträd i snöstorm.

Eskapism - eskapism (engelska escapism ’verklighetsflykt’, av escape ’fly’), flykt från verklighetens problem.  1   En person som framställer sin personlighet eller handlingar på ett sätt som personen har fantiserat om och som inte är reella, är en eskapist. Det man flyr till kan vara olika saker. En fysisk verklighetsflykt kan vara att åka på en resa. "[...] eskapism mer lögnaktig, fantasifull och kan ibland tolkas som ett sjukdomstillstånd." Alkohol och diverse drogers effekter kan också göra att man upplever att man slipper verkligheten för en stund. 2 "Lurar vi oss själva eller är viss verklighetsflykt en förutsättning för att orka med livet?" 3

Tänkte att jag skulle ta och publicera följande novell på Reedsy för en tävling och en möjlighet att vinna 250$, men det visade sig att när jag väl lyckats skriva över 1200 ord på mindre än 24 timmar, att det tydligen kostade att ställa upp i tävlingen. Jag har inte den budgeten eller möjligheten att "slänga pengar i sjön", och kan inte gambla, även om jag själv tycker att storyn är rolig. Så ni får den i sin helhet på engelska här istället. Prompten för tävlingen var "Slow down: Start your story with a character canceling their plans."

"The Jolly Joker", ett blått jokerkort låg på backen. Alldeles framför dörren. Det kunde ha varit slängt eller tappat där.  Det var dock mest troligt placerat. En blå joker, en klassisk narr, som håller upp en hel kortlek mot en vit bakgrund, kantad av vad man bara kan beskriva som "post-apokalyptiska" stjärnor. Och så texten såklart. "The Jolly Joker".

Det plingade konstant i telefonen. Minst trehundra meddelanden i timmen. Om Dantes Inferno hade bakgrundsmusik hade det låtit såhär. Upp-och-nedvänd var det ändå en kakafoni med vibrationerna i bordet och ljuset som skvallrade. Tänk om meddelandet kom, trots allt. Får inte. Bör inte. Vill inte. Måste. Ändå. Kolla.

Hur ofta glömmer man bort en vän egentligen? Eller rättare sagt, hur ofta glömmer man bort vänner? Vi är många som saknar dig, men jag är väl den som har fått i uppdrag, eller ja, kanske inte fått det i uppdrag, men tagit på mig att skriva. Så, jag frågar dig igen, hur ofta får man glömma bort sina vänner innan ens vänner slutar att betrakta en som dito?

Om du undrar hur en okokt 332 grams potatis smakar när den helt sonika smäller in i ditt ansikte, kastad av någon du trodde att du kunde lita på så kan jag berätta. Den smakar skilsmässa, den smakar gammalt groll, den smakar osedd sveda och värk, blod och spruckna läppar och den smakar bittert, ack så jävla bittert.

”Krasch.”

Det hade nog egentligen börjat redan på smekmånaden. Inte ens ett par veckor in i den nya statusuppdateringen som man och hustru på Facebook. De skulle bila, det hade de i alla fall kunnat komma överens om och det skulle de göra i minst två veckor, med stopp, och om budgeten höll någotsånär.

Alla städer har sina egna problem och områden som de flesta bara beträder om de måste. Göteborg har Biskopsgården, Malmö har Rosengård, Stockholm har Alby och Östersund har Torvalla och under 90-talet var det Kickers som satte området i skräck och hade ett rykte om sig, större än vad de i själva verket var. "Fullblodsidioter med småkukskomplex", hade Rashids farsa beskrivit dem som på perfekt Iransk brytning. Och det var faktiskt inte dem som hade skrämt Räkan, det var något mycket, mycket mörkare.

Nere vid Östersunds Centralstation är det alltid extra blåsigt, oavsett tid på dagen, säsong eller varifrån man kommer. Det är dessutom oftast blixthalt i de båda backarna som möts på baksidan av stationen, precis vid entrén och det är många gånger som fulla brutna ben fraktakts därifrån på en fredag eller lördagkväll. 

Alla känner apan, och apan känner ingen, fast i Östersund är det tvärtom, alla känner apan och apan, eller spindeln i nätet kanske man ska säga, är en 185cm lång, renrakad, vattenkammad och välklädd kille som alla känner som Räkan. Inte det mest smickrande av smeknamn, men det är få som har sitt att säga i skapandet av sin egen legend.

När hon hade varit liten slutade hon inte med nappen förrän hon var 7 år gammal, det var en historia som hennes mamma gärna berättade gång på gång, och gärna inom hörhåll för halva Södermalm. Det hade gått så långt att hennes mamma och pappa till slut började klippa små bitar av nappen för att övertyga henne om att hon svalt den pö om pö. Inte så konstigt kanske att alla hennes blyertspennor nu såg ut som de gjorde.

Klockan var 05:58 och telefonen började vibrera. Som den alltid gjorde på torsdagsmorgnarna. Det var mycket som skulle fixas innan hon kunde gå till jobbet. Hundpromenad, en sväng förbi bageriet på vägen hem, 30 minuters träning och frukosten till både maken och barnen. Klockan var 06:30 när den ringde igen och hon visste att något i morgonrutinen var tvunget att ryka. Som alltid på torsdagsmorgnarna.