ON/off. Del 1.

"The Jolly Joker", ett blått jokerkort låg på backen. Alldeles framför dörren. Det kunde ha varit slängt eller tappat där.  Det var dock mest troligt placerat. En blå joker, en klassisk narr, som håller upp en hel kortlek mot en vit bakgrund, kantad av vad man bara kan beskriva som "post-apokalyptiska" stjärnor. Och så texten såklart. "The Jolly Joker".

Jag tog upp kortet, jag visste att min fru skulle fnysa åt mig och säga att jag var äcklig, hon var den typ av person som kunde tappa en femhundring och skita i att plocka upp den för att inte smutsa ner sig, men hon var inte här och behövde ingenting veta och det var något med estetiken i kortet som gjorde att jag inte kunde låta det ligga.

Jag tvättade av det lätt med en våtservett, för jag var ju inte ignorant gentemot alla bilar som passerade eller hundar eller vildkatter som eventuellt kissade i vår portal, och ställde upp kortet, lutat mot min pennkopp alldeles bredvid datorn och begrundade det. Baksidan var svart och klassisk, men såg inte mönstret lite grann ut som en typ av QR-kod? Och log inte jokern lite mindre när kortet ifråga bara låg på gatan? Jag slog bort tankarna och fokuserade på uppgifterna jag hade framför mig, fjorton samtal kvar att ringa, minst lika många mail och två uppsatser att rätta. Det var inte lätt att hitta någon tid till sig själv när man jonglerade tre jobb, projekt, familj, djur och så var det också den här eftermiddagen. Svetten porlade, elever tjatade, kunder klagade och barnen slogs i rummet intill. Om de nu kunde bara ha varit tio-femton år yngre, ta nappflaska, skita och sova hela dagen, då skulle världen ligga i fas med de krav han idag hade på sig, men de var begynnande tonåringar och hormonstinna.

"Far åt helvete Anna! Jag hatar dig! Du får fan aldrig gå in i mitt rum, alltså fatta det!"
"Men du är en sån jävla tönt Hugo, du luktar så jävla äckligt och har räls, du är så ful att tåget som borde gått i käften på dig har spårat ur. Tut tut!"

"Pappa!"

"Mamma! Hugo försöker sparka in dörren!"

"Hon kastade mina kort på golvet!"

Jokern stirrade in i min själ. Det var nåt med de tomma, mörka ögonen, renässansstilen och de vita pupillerna som stirrade rakt in i mig. Hur mycket jag än försökte att ignorera det fjärde världskriget i vardagsrummet bredvid och det upphittade spelkortet så kunde jag inte. Någon eller något hade placerat kortet på marken. Höll inte jokern i fyra kort alldeles nyss? Var det värmen som spökade? Hjärnan fungerade alltid som sämst i värmen.

Barnen hade alltid bråkat med oss vuxna, läs med mig, om termostaten och jag slog nästan vad om att temperaturen, trots förmaningar och hot, hade dragits upp till minst 26 grader. Det var bara i början på oktober och visst hade nästan alla löv vissnat, men Anna var den so framför allt var frusen av sig. Jag ställde mig upp och kände på elementet, det var av.

"Har ni fipplat med termostaten igen?"

"Nej, pappa, sluta vara en sån förbannad jävla gestapo, låt mig leva okej?!"

"Har du rört den Hugo?"

Hugo tittade fåraktigt upp på mig och försjönk sen i sin pärm av samlarkort som han febrilt försökte organisera igen. Jag gick tillbaka till mitt skrivbord, det var här det var varmt.

Jag tog upp jokern och kortet kändes betydligt mycket tyngre än vad det borde ha varit, jag vände på det igen, tog upp mobilen, startade kameran och scannade det som jag förut upplevt som en QR-kod. Min mobil identifierade något och jag klickade på länken. Mobilen blev svart. Lampan i rummet släcktes och skärmen på min dator började lysa rött. Jag tappade mobilen och jokern i golvet och som en fluga drogs jag till att sätta mig ner framför skärmen igen.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor