Utveckling/Inveckling/Relativ avveckling.
Det här är ingen berättelse, det är ingen novell, det är ingen dikt. Det är väl knappt ens en essä, kanske ett kåseri eller är det helt enkelt bara flödesskrivning? Tankar som kommer och går? Ja, oavsett så har jag kommit till insikt med en hel del saker på sistone och min lilla klagomur är denna.
Vem är jag? Frågan hänger i huvudet på de flesta hela tiden och det är väl egentligen inte så konstigt. Det är svårt att veta vem man är, det är svårt att veta vad man ska göra, vad man vill göra och hur det svarar mot den personen som du är och vill vara. Är man vad man är eller är vad man tror att andra tycker att man bör vara?
Okej, det kanske låter lite omständligt, men min tankegång är i alla fall som följer. Jag har insett att jag har lagt band på mig själv, väldigt mycket och censurerat formuleringar framför allt i text. Jag har varit ett filter för mig själv och kanske inte riktigt släppt fram äktheten. Det är kanske förvisso så att man alltid tänker en extra gång innan man skriver och om alla skulle skriva som Joyce i Ulysses, i en enda lång strid av tankar, så skulle den första att sätta punkt låta originell. Men det är inte det jag menar.
Jag har nu gått litteraturhistoria och kreativt skrivande i ett helt läsår och har klarat det hela med bravur, trots att jag slitit mig i bitar, slitit mitt hår och haft en hel del sömnlösa nätter. A-kursen i höstas, B-kursen i våras och sista opponeringen på vår uppsats om Karin Boye och Mystiken i hennes dikter bara för någon vecka sen. Jag har dessutom signat upp mig på sommarkurser och tänker köra året igenom, bara för att det är så himla förbannat roligt. Och det är just med en av sommarkurserna som jag nu har kommit till denna insikt. En av deltagarna skrev i sin presentation att hon som invandrare inte har vågat omfamna sitt svenska språk, och att det på nåt plan lossnade för henne efter ett snack med psykolog och då hennes första barn föddes. Hon fick det svart på vitt att hon kände att hon var "undermålig" och inte "värdig" språket, jag parafraserar, men att hon sen efter dessa två livsomvälvande händelser kunde ta för sig. Och då damp det ner en slant för mig också.
Allt man skriver behöver inte innehålla svärord, fula ord eller dylikt, man klarar sig rätt långt utan, men jag har känt en skam i att trycka ner sånt i text "för att det är fult" och att de är att "vanvårda språket". Det ligger nåt i det och jag tror och tycker inte att man ska svära för svärandets skull, men om en karaktär i en berättelse svär eller om det måste användas för att understryka något, varför skulle jag inte använda det för dramatisk effekt? Och detta när jag skriver på svenska.
När jag dessutom uttrycker mig på spanska har jag nu börjat bli ännu mera självmedveten och extremt fåordig. Jag har stängt in mig själv i min språkliga lilla hörna och tror inte att jag får ta för mig mer. Det är förvisso andra omständigheter som också gör att jag känner mig minimal, och de går nog inte att förneka betydelsen av heller, men jag är jag och jag måste uttrycka mig, min röst och min åsikt - precis som alla andra människor. Måste jag dock köra ner min åsikt i halsen på dig hela tiden? Nej. Men, vem är jag?
Ja, det kanske jag bara får se genom att skriva och prata mer.
Kommentarer
Skicka en kommentar