FREDRIK SCHEIKE

"Vet du vad vi gör här?" "Eh, ja, alltså, ja. Erik har berättat lite." "Och vad har Erik berättat?", Frippe svängde direkt och såg rakt på Erik medan Jakob försökte hitta orden och Frippes assistent såg upptagen ut med att sortera papper från de tidigare intervjuerna. "Det beror lite på vilken avdelning, men," han ville inte säga rakt ut att de prackade på folk nåt de inte behövde till ett pris de inte hade råd med, "telefonsälj i stor bemärkelse."

När han släntrade in på kontoret dryga femton minuter senare, och totalt cirka 30 minuter sen, så var det inte direkt idel hurrarop som mötte honom. Hans kompis, Erik, som rekommenderat honom för jobbet stod i entréen och väntade på honom. "Fattar du vilken jävla åsna jag ser ut som just nu?"

"Some people never go crazy, what truly horrible lives they must live." - Charles Bukowski

Det var alltid lika spännande att lyssna på cikadorna på kvällen. Man kunde följa vad som hände i naturen, bara genom att lyssna på deras spel. Var det högt var det varmt. Tystnade de var det inte för att det blev kallt, men för att de blev skrämda. Och precis där tar också fantasin över, av vad blir de då skrämda?

Drömmar, ja. Vad är en dröm? Drömmar kan vara verkliga, de kan vara läskiga, de kan vara stora och de kan vara små. Drömmar kan hända när du sover men likväl när du är vaken. Drömmar är mål, men har också en ouppnåelig kvalité till sig. Annars skulle de väl bara heta verklighet?

Han stirrade upp i taket. Såg dammet virvla i ljusstrimmorna i den heta julimorgonen. Gardinerna rörde sig inte en millimeter och ljuset var av sådan kvalité att han visste att det var väldigt tidigt. Det var en jävla ovana han hade. Att alltid vakna först. Han hade gjort det sen lumpen och sen dess aldrig kunnat sova längre än till klockan 08:00, och då tyckte han att det var sent. Dammet dansade, katten sträckte slött på sig, lakanet hade han sparkat av sig, svetten lackade redan och huset låg tyst. Eller var det hela världen som gjorde det? Var han nu så öronbedövande ensam?

(Gunilla Bergström) Det finns bra dagar, det finns dåliga dagar och det finns dagar som mer eller mindre är bäst att bara försöka bearbeta på en gång. Nu kanske det låter tufft att döma ut 24 av gårdagens alla timmar, men faktum är att jag sov cirka 6 av dem och jobbade över 12 timmar och 50 minuter. Så jag kan nog i ärlighetens namns ge gårdagen en känga.

Cikorians melankoliska blomster står på hagen i ensam majestät. Nej, det gör den inte. Men bland vildvetets guldvågor, maskrosens hela livscykel och den enstaka illröda vallmon så lyser de blå späda blommorna med särskild glans. Våren är snart slut och sommarens marhetta är snart vår enda vardag.

(Inte riktigt sant. Men nästan.) Den blodröda solen sänker sig över bergen. Vissa har fortfarande snö längst upp på topparna, men om den inte smälter i natt, smälter den imorgon. Det är hett, det är evinnerligt hett och ökensanden som blästrar både berg och dalar gör det hela, nästintill, surrealistiskt. Som ett palmträd i snöstorm.

Väsensskilda. Är det så vi är? Män och kvinnor. Ja, på en binär skala alltså - så mörda mig. Män är från Mars och kvinnor från Venus? Jag vet inte, jag har inte läst kultklassikern, eller kult och kult, men klassikern i alla fall men bara titeln får en att tänka till. Och frågan som ligger till grund för allt är ju ändå på något sätt byggt i kärlek. Hur kan vi bygga förståelse mellan två personer som till synes verkar vara helt olika? Enkelt, kanske, men svaret måste väl ändå vara; genom att se till det mänskliga.

Nu tror jag nästan att behovet, eller beroendet, sitter på sin plats. Jag tänker i ord och formuleringar och jag funderar på vad jag ska skriva härnäst och hur jag ska skriva det. Jag vill hitta de små guldkornen som liksom får min vardag att kännas lite mer kreativ.

För att hitta min egen röst och den passion jag känner för att skapa narrativ och berättelser, dikter och tankar och kåserier så köpte jag för några månader sen ett svart skrivhäfte och en penna specifikt för ändamålet. Jag gjorde det till rutin att skriva några rader när jag skulle lägga någon av killarna. Det var rogivande, avkopplande och stimulerande. En dag försvann blocket. Det här är historien om berättelserna som aldrig blev av.

Jag skulle bestämt vilja hävda att jag är urskuldad det faktum att jag inte kunde ta mig tid att skriva något igår. Dubbelfödelsedag (vi går in på det) och jobb jobb och åter jobb. Och lite sömn från kvällen innan, så morgonrutinen försvann rakt när i den duniga kudden som var min vapendragare och mitt dåliga inflytande.

Tomten i närbild? Nu tänkte jag bli sådär konstig igen och dela med mig av en tanke som har rört sig i mitt huvud. Som en mygga på blodbanken ungefär. Eller en igelkott på speed. Jag vet inte, men något liknande i alla fall. Den formulerades ungefär något år efter det att L hade fötts, bra många år in på utlandssvenskbanan och långt innan det stora börsraset 2035. Varför är vi snälla?

Tunnbrödsstut med messmör, lösgodis, saltlakrits, Sibylla, Gatuköket, bea-dipp, mjukglass och öl för 60 spänn styck. Ditt eget språk, kylslagna morgnar, daggtäckta gräsmattor, bäverätna träd, väderslitna bryggor, källvattenskallt kranvatten, tranan som gråter i ottan och milsvida skogar. Skymningsljuset. Morgondisen. Rågbröd. Minnen. Tystnaden. Vad är hemma för dig?

Att försöka bota min skrivkramp, dag 2. Eller dag 1. Eller kanske till och med dag 0. Jag bestämde ju mig igår, så vad blir resultatet T-X? Alla formaliteter åsidosatta, jag  sitter i alla fall här igen. Med en tom sida och låter mig själv präntas ner.

Det här är ingen berättelse, det är ingen novell, det är ingen dikt. Det är väl knappt ens en essä, kanske ett kåseri eller är det helt enkelt bara flödesskrivning? Tankar som kommer och går? Ja, oavsett så har jag kommit till insikt med en hel del saker på sistone och min lilla klagomur är denna.

(The Not-So-Frozen Island)

Jag stod med Limas centralstation i ryggen, en svulstig postkolonial byggnad med marmorbågar och fyra meter höga pelare. Limas centralstation som band samman det stora lilla landet med tågtrafik i alla vädersträck. Där stod jag, ensam, med en ryggsäck och blickade ut över den myllrande miljonstaden och undrade hur jag skulle ta mig, ja egentligen någonstans.