Hur långt räcker mitt tålamod?
(Gunilla Bergström)
Ja, nästan 13 timmar satt jag alltså framför skärmen och matade in siffror och bokstäver och fick bajs tillbaka. Ett och nollor i en strid kombination som visade sig i både färger och former men också genom ett antal människor, som någonstans i världen sitter och får mig visualiserad på samma ett-och-nolliga vis. Otroligt konstigt och fantastiskt märkligt. Lite grann som Alfons Åbergsagan "Hur långt når Alfons?" där Alfons är drygt 7 år gammal och ställer sig den existentiella frågan, var börjar och slutar jag? Det är otroligt klurig bok, men ingen som något av mina barn helt omfamnat. Än.
Åter tillbaka till gårdagen. Ett av alla möten jag hade igår var med den person som leder vårt team. Jag höll på att säga "rår om" men det klingar av empati och medmänsklighet, och av den varan finns det noll, både i hans sätt och i företaget i stort. Jag fick, som en blixt från klar himmel, ett two weeks notice. Alltså, att om jag inte blir bättre, jobbar mer och gör mer så får jag helt enkelt gå. Va? Okej. Jag är inte en dålig förlorare, det jag är dålig på är att ta kritik som jag inte alls kan känna igen mig i, som i hans öppnande argument, efter att ha sagt att han egentligen bara borde ha sparkat mig, där han bara konstaterade:
"Det känns inte som om du vill ha det här jobbet". Ett grundlöst påhopp från höger och vänster och jag hävdade bestämt, men nedstämt, motsatsen.
Varpå det följs upp med:
"Det känns som att du bara cruisar, och jag är inte den enda som har den uppfattningen." Ett uppenbart sätt att försöka utöva sin makt och få mig att börja fundera på vem vad och varför. Ett klassiskt narcissistgrepp där du isolerar ut någon genom att få denne att tro att alla är emot den.
Sen kom lite argument om att jag inte pratar tillräckligt länge med kunderna, varpå jag påvisar att jag har följt de instruktionerna jag tyckt mig ha fått, de manus jag fått samt min fingertoppskänsla i kundkontakten. När jag försöker visa, vilket är sant, att jag faktiskt har flest antal kunder bearbetade så spelar inte det någon roll, för det går tillbaka till att jag inte pratar tillräckligt länge med varje kund för att kunna ge värde tillbaka till företaget. När jag försöker anmärka igen att jag inte förstår hur man kan prata i mer än fem minuter med någon som du bara vill ha bekräftat när var och hur denne kommer att skriva under, möts jag av oförstående och döva öron.
Det kanske fulaste knepet av alla var kanske kortet han drog fram ur rockärmen när han påstod att:
"Du försöker ju inte ens säga emot uppfattningen om det du gör."
Du sitter i en position av makt. Du är klart över mig på den hierarkiska och fullkomligt amerikanska, arkaiska, skalan. Jag är lorten. Och det har jag varit okej med. Fram tills nu. De här övningarna i maktfullkomlighet och fulspel är fruktansvärt jobbiga att handskas med, men jag har inte heller råd att förlora jobbet på sommaren. Ingen anställer på sommaren, och att stå utan lön är otänkbart.
Kanske skulle jag ha sökt till Jamtli i alla fall?
Kommentarer
Skicka en kommentar