Marguerite Duras - Att skriva


Att skriva för att överleva. Inte att leva för att skriva. Att skriva för att överleva. Vid varje drag av pennan, eller vid varje tryck på en tangent, en lättnadens suck över att inte följa andra impulser. Att du vunnit ännu ett sandkorn i dödens timglas. Det är inte så högtravande som det låter. Varje ord är ju en rebellisk handling mot tidens tand.
Marguerite Duras skriver i sin text "Att skriva" bland annat att hon inte vet hur man skriver, men att hon heller inte vet hur man slutar och jag fastnade mycket för den formuleringen, för det är exakt så det har känts under hela mitt liv. Min gamla teaterlärare i Meisnerteknik, Isaac, sa i en intervju för ett tag sedan, att det enda han kunde göra när hans mamma dött var att skriva eller att själv dö.

Så viktiga är orden alltså. Och därför sitter jag här, för att överleva och för att jag inte vet hur jag ska sluta. Ja, det kanske är högtravande, men det är inte tanken. Det är inte heller tanken på att leva för evigt och jämföra mig med de klassiska mästarna som ännu läses idag, som Cervantes, Shakespeare, Milton eller Woolf. Inte heller med de moderna, tillika kioskvältarna som Han Kang. Det är ingen rädsla för döden och en önskan om att på något sätt leva för evigt, men att få ge mer av mig till världen som har gett mig så mycket.

Måhända är jag inte så elokvent i mitt tal, men jag försöker i alla fall vara tillräckligt vältalig i skrift för att också kunna berika upplevelsen av det.

Att skriva för att överleva. Ja, hur ska man göra annat än att överleva? Hur ska man vilja göra annat än att överleva? Visst har jag någon gång i min tonårsangst också lekt med tanken på den yttersta självskadan, men har alltid sett konsekvenserna av mitt handlande först. Nu är livet bland det dyraste för mig och jag skriver för att överleva kaoset. För att överleva viskningar om döden, för att överleva krokben i trappor, puttande i kök, potatis i ansikten, försvinnande saker, saker som förstörs och slängs och mycket annat. Jag behöver ventilen helt enkelt. Och siestan.

Och nu är det dags för det sistnämnda;
Jag var bara tvungen att överleva lite först, för jag vet inte hur man skulle kunna sluta.

(Tack för samtalet tidigare Robin.)

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dag 8.

Några få ord.

Dag 28.