Tankar blå

Cikorians melankoliska blomster står på hagen i ensam majestät. Nej, det gör den inte. Men bland vildvetets guldvågor, maskrosens hela livscykel och den enstaka illröda vallmon så lyser de blå späda blommorna med särskild glans. Våren är snart slut och sommarens marhetta är snart vår enda vardag.

När vinden dansar över fälten så följer alla åkerns blommor med, stillsamt och makligt. Vinden för och åkern följer och alla insekter som rörs upp och störs blir lätta byten för alla småfåglar som snabbt dyker, virvlar, stiger och snappar. Cikorian reser sig högt upp, men dess stam är stark och seg och den går inte av för en enkel liten pust. Du får kämpa med att försöka plocka en blomma. Den är väl egentligen ett ogräs, men den fullkomligt lyser i den begynnande dagens sken. Kronbladen är spröda och pistillerna har en ännu ljusare ton än resten. Den växer aldrig själv så det är som att stå och se på en blå koncentrerad eld ute på ängen. En blå oas i ett annars så brandgult hav.

Jag vet inte om cikorian har några botaniska egenskaper värda att nämna, den doftar knappt något annat än gräs, dess stam är grov, seg och tjock. Jag vet inte om det kan vara en medicinalplanta eller användas till te. Om man kan torka den och använda den som krydda, mala den till kitt eller använda dess pigment till att måla allt ifrån solens första strålar på havet till delar himlens begynnande rodnad en varm och klar augustikväll. Och i ärlighetens namn så vet jag inte hur mycket det spelar någon roll. Det cikorian gör för mig är att ge mig lugn. Jag ser den svaja, högt över marken, och jag blir lugn. Jag går intill den, nästan lika lång som jag själv där hunden nosar efter alltifrån kaniner till tikar, och den bugar både fram och tillbaka. Den bugar naturligtvis inte för mig, men att jag råkar ha en skjorta i nästa samma nyans får kanske cikorian att tro att vi är artfränder, och den tanken kittlar mig.

Naturen spänner sin båge och vi gör allt för att försöka klippa strängen. Men ur den mull och den jordmån som cikorian växer, där har säkerligen inte bara en, utan flera hundra förfäder och tusentals djur stupat. De har i någon utsträckning gett sitt stoff så att cikorians ogräsblom kan betraktas, beundras och romantiseras över.

Jag tog två blommor med mig hem. En i varje hand, eller två direkt i bröstfickan för att vara ärlig, och väl hemma lade jag de båda, korslagda, i hallen, för allmän beskådan högst upp på den vita möbel vi har där. Blått mot vitt och en liten bit av naturligt lugn i ett hem försjunket i kaos.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor