FREDRIK SCHEIKE

Alla städer har sina egna problem och områden som de flesta bara beträder om de måste. Göteborg har Biskopsgården, Malmö har Rosengård, Stockholm har Alby och Östersund har Torvalla och under 90-talet var det Kickers som satte området i skräck och hade ett rykte om sig, större än vad de i själva verket var. "Fullblodsidioter med småkukskomplex", hade Rashids farsa beskrivit dem som på perfekt Iransk brytning. Och det var faktiskt inte dem som hade skrämt Räkan, det var något mycket, mycket mörkare.

Nere vid Östersunds Centralstation är det alltid extra blåsigt, oavsett tid på dagen, säsong eller varifrån man kommer. Det är dessutom oftast blixthalt i de båda backarna som möts på baksidan av stationen, precis vid entrén och det är många gånger som fulla brutna ben fraktakts därifrån på en fredag eller lördagkväll. 

Alla känner apan, och apan känner ingen, fast i Östersund är det tvärtom, alla känner apan och apan, eller spindeln i nätet kanske man ska säga, är en 185cm lång, renrakad, vattenkammad och välklädd kille som alla känner som Räkan. Inte det mest smickrande av smeknamn, men det är få som har sitt att säga i skapandet av sin egen legend.

När hon hade varit liten slutade hon inte med nappen förrän hon var 7 år gammal, det var en historia som hennes mamma gärna berättade gång på gång, och gärna inom hörhåll för halva Södermalm. Det hade gått så långt att hennes mamma och pappa till slut började klippa små bitar av nappen för att övertyga henne om att hon svalt den pö om pö. Inte så konstigt kanske att alla hennes blyertspennor nu såg ut som de gjorde.

Klockan var 05:58 och telefonen började vibrera. Som den alltid gjorde på torsdagsmorgnarna. Det var mycket som skulle fixas innan hon kunde gå till jobbet. Hundpromenad, en sväng förbi bageriet på vägen hem, 30 minuters träning och frukosten till både maken och barnen. Klockan var 06:30 när den ringde igen och hon visste att något i morgonrutinen var tvunget att ryka. Som alltid på torsdagsmorgnarna.

Han vek av vid gamla Domusgaragets infart och gick ner Thoméegränd i eftertänksamt tempo, samtidigt som han inte ens njöt av den röda Marlboron som han lovat att sluta röka så många gånger. Han sneglade till vänster och såg den gamla kinakrogen med sina ikoniska röda gardiner och nedsuttna inredning, först in och först ut, tänkte han när han slängde iväg ciggen i snöslasken. Hon hade varit död i tre dagar innan grannarna börjat klaga. Hans högra sko läckte in i hälen och han var redan dyngsur. Det skulle bli en lång dag.