Östersund Noir (del 5)
Nere vid Östersunds Centralstation är det alltid extra blåsigt, oavsett tid på dagen, säsong eller varifrån man kommer. Det är dessutom oftast blixthalt i de båda backarna som möts på baksidan av stationen, precis vid entrén och det är många gånger som fulla brutna ben fraktakts därifrån på en fredag eller lördagkväll.
När hon anlände till stationen var det ett lätt snöfall som tog emot henne, och en slaskig men välgrusad perrong. Hon såg upp på den gamla senapsgula och flagnande byggnaden och längtade direkt efter Pressbyråns kaffe- och bulleerbjudande, men så fort hon såg honom visste hon att hon inte skulle ha tid.
- Har resan gått bra? Här låt mig ta väskan, kom vi ska hit, vi har en bil här på parkering, akta så att du inte halkar, har du fått nåt att äta? Inte lika mycket snö i Stockholm va?, hann han spotta ur sig medan han slängde upp hennes rullväska över axeln och ledde henne bort från perrongen och in på parkeringen. Hon visste inte riktigt hur eller var hon skulle börja och svarade istället; "Vilken fin station ni har." Fan Clara, att du inte kom på något bättre svor hon tyst åt sig själv medan hon blickade bak mot loket som var rödmålat av älgblod, med en och annan pälsbit som fortfarande hängde från plogen.
- Vi hörde att ni kört på en älg, så vi visste att du skulle bli sen, jävla synd på älgen också, för det verkar ha varit en rejäl bjässe, sa han och gjorde det klart att han uppmärksammat åt vilket håll hon kollat. Jag heter Rasmus förresten, jobbar här sen några år tillbaka, Håkan, Mauritzen alltså, kunde inte komma själv just nu då det blev så sent men han har sagt att ni ses på stationen imorgon. Jag kör dig till hotellet och sen är det frukost mellan halv sju och nio.
Lukten av urin gick inte att ta miste på precis intill det elverk som stod vid parkeringen och Clara rynkade på näsan innan hon hoppade in i den anonyma SAAB:en. Om det var kallt ute så fanns det inget som var kallare än att sätta sig i en kall bill och medan Rasmus drog på värmen så stoppade hon händerna under armarna och kurade ihop sig. Hon halade fram mobiltelefonen, inte ett enda meddelande. Hon skrev istället;
"Framme, ska precis checka in, hur mår tjejerna? Hälsa att jag älskar dem. Puss."
Hon stirrade länge på telefonen då hon såg hur Filip var online. Trots att det blev två blåa märken vilket betydde att han hade sett det så kom inget svar. Det var inte förrän hon var framme vid hotellet som hon lade ner telefonen i fickan. Rasmus hade artigt pratat om allt möjligt och berättat om residenspalatset, det anrika gymnasiet, runstenarna som fanns utspridda här och var och gud vet vad mer.
- Så, vi syns imorrn då? Vila nu och så tar vi tag i hela den här skiten imorgon, okej? Vi säger så!, sa Rasmus när han lämnat väskan inne på Scandics reception och mötte henne i entrédörren.
- Mmm, godnatt. Och tack.
Det gick snabbt att checka in och hon föll baklänges ner på sängen och stirrade ut genom fönstret på torget där nedanför, Gustavbergsbacken på Frösön i bakgrunden och den mörka tysta Storsjön som ramade in. Östersund alltså. Det var inte här hon tänkt sig. Men för överskådlig tid framöver skulle alltså det här rummet bli hennes nya hem.
"Puss." Skickade hon igen, släckte och somnade nästan direkt.
Kommentarer
Skicka en kommentar