Östersund Noir (del 4)

Alla känner apan, och apan känner ingen, fast i Östersund är det tvärtom, alla känner apan och apan, eller spindeln i nätet kanske man ska säga, är en 185cm lång, renrakad, vattenkammad och välklädd kille som alla känner som Räkan. Inte det mest smickrande av smeknamn, men det är få som har sitt att säga i skapandet av sin egen legend.

Inget händer i staden utan att Räkan är med på nåt hörn, eller åtminstone vet hur, när, vem, var och varför. Räkan har stora händer, men små armar och trots det en jävel till högerkrok. Nu var det dock längesen han fick användning för sina händer än till något annat än att byta blöjor och baka pizzor.

Räkan var den första som tog kokain till stan och det var inte ett litet parti. Drygt 15 kilo lyckades han själv smuggla förbi gränspolisen i Schweiz, tullen i Tyskland och Danmark, via Norge och till slut in i stan i en enkel dubbelsydd, luktsäkrad duffelbag. Det var också då han bestämde att han aldrig skulle göra samma resa igen, inte personligen i alla fall, men då kokset var rent och var betydligt mer lukrativt än ett halvårs slit på pizzerian så kände han ändå att det hade varit värt all stress.

Det hade varit en vanlig fredagskväll på G3, det luktade sedvanligt spya några meter om entréen, vakten såg bister ut när han avvisade ett gäng tjejer och stämningen på de båda dansgolven var kletig. Nu stod han där, vid baren och hade precis dragit sig en lina på toa och sippade på en Fernet. Bartendern tog vant emot en liten handpenning för att vända bort blicken så fort någon av de tre killarna som jobbade för Räkan, som egentligen hette Rashid, närmade sig. De små påsarna försvann förvånansvärt snabbt och hundralapparna och femhundringarna rullades lika kvickt.

- Ett till, sa han, när han satt med 17 på hand mot dealerns 16, och plussade marker för tvåhundra på ett kort. De andra spelarna satt nervösa med 19, respektive 20 och drygt trehundra i insats var för sig, men Räkan var kolugn. När kortet landade och var en spader dam, skrattade han bara och gick därifrån. Han löste in resten av markerna och gick ifrån bordet med två tusen tvättade spänn. Nu skulle bara de andra göra samma sak.

Han vaknade morgonen därpå av att telefonen ringde och slängde ett ont öga mot den då det var lördag, och ingen han kände skulle få för sig att ringa innan klockan 10:00.

- Rash.

-  ........

- Hallå, vem fan är det?

- .........

- Hallå? Vad fan? Vem är det?

- Insjöns camping, sommaren 05.

- Vad fan?

- Insjöns camping, sommaren 05.

Och så ett klick. Numret var hemligt och rösten var, om inte inspelad så i alla fall mäkta modifierad. Nu var han åtminstone yrvaken.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor