Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 18)
Det här är ingen fortsättning av Del 17 som skrevs igår, utan snarare en fristående del i följetongen, eller kanske ett inflik i den långa tankegången kring kärlek.
Det känns som att jag har frågat vad kärlek är drygt 150 gånger genom hela den här bloggen, men kärleken och frågan gäckar fortfarande. Är kärlek ett enkelt biologiskt fenomen som bygger på attraktionen till vissa gener och attribut hos motparten, eller är det något större, något spirituellt? Är kärlek kanske det vi attribuerar till det som kommer efter passionen och den blinda förälskelsen? Är kärlek kanske nästa steget i det biologiska, det undermedvetna och högst akademiskt tråkiga som sker när man sätter prokreation under luppen?
Ingen kan undgå det faktum att attraktion uppstår och att det i grund och botten är våra gener som spelar in, att vi på ren biologisk nivå letar efter den partner som bäst matchar samt kompletterar våra egna gener så att vi i sinom tid kan ge absolut bästa möjliga förutsättningar för vår avkomma. Det är ett extremt sterilt sätt att se på något mänskligt vi höjt till skyarna i tusentals år, genom dikter, prosa, konst, studier och till och med krig och konflikter. Redan Homeros berättade om nationer som gick till krig på grund av någons kärlek till en annan, och jag kan svära på att han inte var den första att beskriva kärlek i sådana episka termer.
Under luppen som sagt så låter det kliniskt och tråkigt, och det ger egentligen bara svaret på den inledande fasen i kärleken, det vill säga attraktionen. Så vad är då kärlek? Vad är då de bestående menen av vår genetiska fäbless för andra?
Kärlek har ju många olika former och färger och likväl som man kan säga att man älskar sina barn kan man säga att man älskar sina föräldrar och sin partner, men alla är införstådda att det inte är på samma sätt, förhoppningsvis. Skämt åsido, kärleken till ens egna barn, om allt står rätt till psykologiskt, är gränslös, kravlös och otvivelaktig. Den har element av beskyddande, den har element av förundran och mästrande i ordets positiva bemärkelse, och den är oändlig. Kärleken till ens föräldrar och äldre är, förutsatt att dessa gjort ett bra jobb och inte lämnat några större psykologiska ärr också den otvivelaktig, kravlös och otvivelaktig. Men istället för att vara kryddad av beskyddande element så är den snarare fylld av vördnad och respekt, och det är säkert något som inte enbart är socialt betingat.
När det kommer till kärleken till ens partner, och nu menar jag alltså den andra person som du väljer att spendera tid tillsammans med, må så vara en vecka eller resten av ditt liv, förändras under förhållandets gång. Till en början kan den kännas gränslös, utan att vara kravlös, den kan kännas otvivelaktig men ändå vara svår att tro på. Den kan ta beskyddande element, den kan ta en förundrande form, en berusande form, element av ägande- och ensamrätt i form av svartsjuka och brist på tillit och till sist skulle jag också kunna säga att det finns element av vördnad och måste hela tiden behandlas med medmänsklig respekt.
Elementet attraktion måste naturligtvis nämnas som en unik del av ett parförhållande som inte finns, eller bör finnas, i något av de tidigare nämnda exemplen. Men om en attraktion upphör, kan ett förhållande då ändå hålla sig fungerande? Eller utvecklas det då mer åt ett vänskapligt håll? Hanna Hellquist skrev senast idag i DN en krönika som sjunger vänskapens lov, så för att spinna vidare lite på det, varför är en vänskapsrelation som blir en kärleksrelation en seger, medan en kärleksrelation som blivit en vänskapsrelation ett nederlag?
Vi måste teorisera mera, för vad är kärlek, och finns det något universellt svar?
Vet inte hur det känns att teoretisera så mycket om kärlek. Måste man det?
SvaraRaderaKanske, kanske inte, men det känns som att man behöver det ibland när man inte kan känna sig till förståelse.
RaderaSå kan det nog vara.
SvaraRadera