FREDRIK SCHEIKE

Måndag. 16 dagar in på det nya året. Så många nystarter, så lite tid. Två veckor och två dagar, det sägs ju att efter 21 så sitter en vana, så vi får väl vänta i ungefär 5 dagar till för resultat. Om vi inte redan gett upp. Gått tillbaka till soffan, chipsen och vardagspilsnern. Gått tillbaka till komforten, till det redan kända och allt som mer eller mindre funkat för oss hittills.

Att bygga en grund. Oavsett om den är emotionell, relationsmässig eller varför inte rent byggnadsmässig, så fyller grunden samma funktion. Den förankrar, den står fast och den ser till att du kan bygga vidare, uppåt, sträva mot nya höjder och stå starkt och stabilt även när det blåser upp till storm. När du inte har en grund att bygga vidare ifrån, då blir tidens-, nyckens- och vädrets hand din mästare istället. Så hur gör man?

Så glad att äntligen kunna få presentera min nya diktsamling som jag jobbat på, alldeles lagom länge! Köp den här uppe i widgetshoppen , och lämna gärna kommentarer! Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

Jag stirrar ner på den blanka sidan och känner mig lika tom som orden som rinner ur mig. Jag är ett virrvarr av känslor, minnen och tankar och magen har knutit sig alldeles kring hjärtat. Nostalgin är ett faktum och jag vet inte ens vad det är jag längtar tillbaka till, eller efter. Platser, personer och helt plötsligt står jag framför en sjö på en brygga, i en konsumbutik funderandes över vilket godis jag vill ha, ensamt vandrandes längs i regnet längs Fifth Avenue eller sittandes på en kulle blickandes ut över en stad jag aldrig förstod mig på. Klumpen blir inte mindre ju mer jag skriver utan istället fastnar andra bilder på näthinnan, det blixtrar förbi ord och delade måltider, hur ljuset föll på frukosten genom frostigt fönster, en kram, en kyss, en dag, en natt, en sekund, ett krossat hjärta, en ouppnådd dröm, doften av en bok, känslan, en låt, en blick, en sorg, ett skratt, det där pizzastället jag aldrig någonsin hittade tillbaka till igen. Världen blir mindre och mina...

Vi hittar alla överlevnadsstrategier. Vi hittar alla sätt att ta oss och hanka oss fram i vardagen och göra det bästa av situationen. Har du slutat läsa nyheter? Stänger du av allt som har med Covid-19/Corona att göra? Förlöjligar du den ena eller andra sidan? Eller hamnar du, som en annan, i mähäland?

Nu har det gått väldigt länge sedan jag skrivit något. Nej, jag har inte gått och blivit Coronasmittad eller Covid-19 sjuk. Väldigt länge sedan jag faktiskt formulerade tankarna kring vardagen i något annat än poesi , eller i videor. Kanske har jag också blivit litet mätt på allt. Jag hoppar kronologiskt och skippar flera vardagar, eller gör jag?

Likt gräset, som fortsätter växa, har världen sin fortsatta gång, varken stilla eller hätsk. Den är vad den är, med eller utan Corona och Covid-19, med eller utan oss.

Skolor var det första som Corona och Covid-19 stängde i Spanien. Skolor för barn och unga och de har nu hållit stängt i över 60 dagar. Dra bort kanske 10-12 dagar av helgdagar och helger så har du ändå en bra bit över 40 skoldagar som har missbrukats, i ordets rätta bemärkelse. Jag vet inte riktigt hur det har fortsatt, hur långt ner i åldrarna distansundervisning faktiskt har implementerats, men jag vet en sak, inget i hur utbildning formas och ses kommer någonsin att vara sig likt igen.

Att vara, eller att inte vara, Fas 1 i denna Corona och Covid-19-pandemi? Med tanke på den senaste tidens polemik  så var det ett väldigt väntat resultat , att Madrid inte skulle få gå vidare till Fas 1. Konstigt att det känns som Monopols "När-du-passerat-Gå", fast med verkliga konsekvenser och en politisering med blått mot rött mot brunt mot svart mot grönt.

Den rena luften, de härliga promenaderna och det vackra vädret är alla bidragande faktorer till att jag faktiskt går och lägger mig i hyfsad tid, sover "bättre" till skillnad från i början  av Corona och Covid-19 pandemin, och därmed också halkar efter i skrivandet. Men jag tänkte, då skillnaden på ett inlägg jag spammar ut i olika sociala medieplattformar och ett inlägg jag nästan skriver för mig själv är 100-tals läsare, så kanske intresset inte är detsamma.

Regnbågar, överallt dessa Covid-19 och Coronaregnbågar. Och är det inte dem så är det en spansk flagga med ett svart band, eller varför inte kombinationen av de båda, för lite härlig apokalyptisk patriotism?

Var det allt du tänkt dig? Blev det allt du hoppats på? Var det nu lika förlösande som de förväntningar du hade? Med anledning av gårdagens inlägg så känns inte frågorna allt för avlägsna att försöka svara på. "Kosläpp" i Corona och Covid-19-tider.

Jag halkar efter, jag vet det, jag är inte ens i närheten av att komma ikapp. Jag sätter en onödig stress på mig själv, men jag vill dokumentera hela tiden som, på grund av Coronan och Covid-19, vi "sitter inne". Även om det just nu ljusnat lite i tunneln, då vi faktiskt får känna både sol, vind och vatten.

För någon dag sedan hamnade ett av mina inlägg  i en rejäl kommentarsstorm på Facebook, och jag fick då se bilden här ovanför för första gången, en bild jag bara hört talas om hittills i Corona och Covid-19-syfte, och jag blev lite full i skratt. "Skulle du gå ut om du kunde se den?"

Fredag, är det inte alltid fredag nu för tiden? Jag har halkat efter i tidsschemat med bloggen och kommer att klumpa ihop dagar till längre passager nu för tiden, för att kunna "hinna ikapp" mitt eget liv. Poetiskt ändå, att ha så pass mycket tid men ändå inte ha tid till något, det säger lite grann om hur vi lever och hur jag är funtad.

Bokens världsdag, och i samarbete, återigen med kommunen där vi bor,d har vi deltagit i ett projekt där hela Teatro Tyl Tyls kärnpersonal deltog i en läsning av det första kapitlet av Don Quijote, det var en sjuk pers att läsa gammal spanska, men jag tror nog att det gick bra!

(Mörkret, ljuset - vad det nu är - i slutet av tunneln.) Det är intressant att gå på sena hundpromenader. Sådär runt klockan 23:00 varje natt är jag ute, och den enda skillnaden mot, säg klockan, 17:00, är att det är mörkt och att luften är, om möjligt, ännu friskare och renare. Det är en magisk känsla att verkligen få fylla lungorna med en sådan pur luft.

Det har gått "länge" nu, mellan varven att skriva, och det är mycket tack vare projekten som ni ser här ovan. Det handlar inte om att det inte händer massa saker, trots att tiden står still, utan att jag fastnar i "upptagenhetsfällan" som så många gånger förr. Men tack också till kommunen där vi bor, som faktiskt stöttar oss kulturarbetare i Corona och Covid-19-krisen.

  (Naturligt instängd.) Ibland när man sätter sig ner för att skriva blir det helt enkelt en himla soppa i huvudet. Därav alla konstiga titlar och sånt. Jag är dagavill med endast ett par referenspunkter per vecka. Jag vet att fredag är fredag och på grund av det mönstret så vet jag också att helgen alltid är ett helvete därefter.

Långfredag. Det var det förra veckan, men tro inte att den här fredagen känns kortare för det. Det är så otroligt lätt att bli nostalgisk, tänka på allt man missar och allt man haft och nu inte har. Att tänka att förra året vid den här tiden så hade vi precis flyttat in i vårt nya, nu högt lovade och prisade, hem, och för drygt fyra år sedan vid den här tiden så hängde vi på stranden, utan ett bekymmer i världen.