Jag kanske är ett hus.
Just analogin om att bygga ett hus är något som har slagit mig väldigt mycket på sistone. Att försöka hålla kvar i fundamentet och se förbi både en nymålad terass eller nytt kök, rent metaforiskt, och faktiskt se till stommen, till grunden och då självklart min egen. Detta för att det ibland är väldigt lätt att faktiskt glömma bort att den finns där, och är stödet varpå jag byggt allt annat som jag är.
Vem jag, och hur jag, är i grunden behöver ju inte gå tillbaka så långt som barndomen, men det är klart, vi är ju totalt summan av alla våra handlingar och då mycket som definierar oss idag kommer från definitiva ögonblick när vi var små så är det omöjligt att förbise dess vikt.
När det stormar omkring mig, så som det gjorde igår till exempel så sätter min flyktvilja in och jag börjar räkna upp alla sätt, nyttiga och ickenyttiga, så som att dricka massor med öl, begrava mig i TV-spel eller godis eller gå på en lång promenad. Igår var det promenaden som vann samt en meditation på 15 minuter när jag faktiskt stängde ute allt och alla och bara fokuserade på att hitta mitt eget lugn, hitta tillbaka till grunden.
Grunden är byggd genom åratal av arbete av min mamma men också genom egna erfarenheter samt kompisar som format och skapat delar av mig och hur jag är. Och vem är det?
Ibland glömmer jag bort mig själv i vinden som blåser, regnet som piskar eller stormen som rasar. Ibland försvinner jag in i dimman kring porten, i mörkret kring knuten eller bland molnen som täcker stjärnorna. Men jag finns där. Jag är jag, med alla mina bra och alla mina dåliga sidor. Jag är jag och jag har en rättvisekompass som rättesnöre och måttstock. Jag är jag, och trots alla tusen masker jag bär och roller jag iklär mig under ett dygn, en månad eller en halv livstid så är jag ändå där, jag måste bara påminna mig om grunden jag byggt på.
Kommentarer
Skicka en kommentar