Jag var nästan hemma.

Jag dagdrömmer ofta och mycket och på senaste tiden har jag haft starka visioner om platser där jag varit i mitt liv, och känslan jag upplevde när jag var på just den platsen. Jag kan sitta i mitt vardagsrum och helt plötsligt höra vågorna rulla in över en strand i Södra Kalifornien, eller känna brisen och doften ifrån en insjö i Dalarna utan att röra mig en millimeter. Är det friheten som vill göra sig påmind?

Verklighetsflykt? Ja, kanske. En strikt övning i fantasi och föreställning? Kanske det också. Nostalgi? Väldigt mycket.

Det intressanta med det här inlägget är att jag började skriva på det i mitten-slutet på november förra året, men att det klingar lika rätt idag. Jag vet inte om jag kan kalla det dagdrömmar ens längre. Visioner? Eller låter jag för esoterisk och New Age:ig då? Kanske, men jag kan verkligen förnimma mig om känslan, dofterna och ljuden när jag går genom regnet på Lexington Avenue i New York.

Är det konstigt dessutom att minnesbilden förstärks, eller är det helt enkelt nostalgin som gör att blir intensivare?

Jag skrev någon gång att jag lämnade en liten bit av mig själv, en liten del av mitt hjärta i varje stad, by, ort och land jag någonsin besökt; så är det kanske mina små bitar som ropar på mig och försöker göra resan hem till helheten?

Jag sluter ögonen och plötsligt hör jag det stora golvuret ticka i farfars vardagsrum och bruset från en eller två bilar som kör förbi samtidigt, jag ser hennes hår vaja i vinden där vi barn sitter längst bak i den hyrda jeepen och dundrar fram på småvägar på La Digue och jag kan samtidigt se ut över Åredalen genom ett barns ögon, högst uppifrån Ullådalen.

Vad mycket som ropar i mig.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor