Jag var bara ett barn.
Och så sitter jag här igen, klockan är långt efter min läggtid, funderar, skriver och fastnar i den ena tanken efter den andra. Försöker ställa upp ord, texter, rader och formulera mina intryck till något sammanhängande. Det går sådär att rota i en själv ibland.
Julen hade kommit och gått, likaså hade doften av risgrynsgröt lagt sig och bytts ut mot gravlax och oxfilé i sås. Sällskapet hade också blivit annorlunda. De familjära ansiktena som samlats kring granen, under misteln och i vardagsrum och kök hade hunnit åka hem. De hade ju redan varit på besök längre än en vecka, allt för att förbereda och till slut fira jul tillsammans. Men nu var det alltså dags, nyåret firades i vänners, bekantas och grannars lag och de var det heller inte ont om.
Redan på morgonen var stämningen i luften spänd och förväntansfull, och då inte enbart för att se vad det nya året skulle bringa, men också på grund av det faktum att det skulle bli det sista nyåret som firades i den trygga barndomens grannskap. Flytten hade redan blivit påtalad, men hemligheten bubblade inuti, då byn var liten och ett enda litet snedsteg skulle kunna leda till en ryktesspridning och hörsägen som inte var till någons favör.
Det kändes märkligt att flytta, trots att resan till den nya staden började kännas mer och mer van då bästa kompisen flyttat samma år och nästan varenda helg spenderades i deras nya hus, med nya ansikten och gammal vänskap, vänskap som börjat nästan i vaggan, hela 10 år tidigare när det bara skiljde en månad från den ena till den andra födelsedagen. Oskiljaktiga. Bröder utan ett direkt blodsband.
Det fanns många barn i grannskapet och tursamt nog var det flesta nästan i samma ålder, men det fanns även de såklart som var både äldre och yngre.
Vädret hade varit förvånansvärt vackert och kylan var inte alls sådär överväldigande påtaglig. Det kunde bli en perfekt kväll, och natt, för alla som samlades på garagets tak, för att antingen själv skjuta raketer eller ta del av debaklet och kika på de enorma skådespelen som utspelades sig nere i dalgången, där, nära centrum och stranden.
"Same procedure as last year Miss Sophie? Same procedure as every year, James."
Men det var och skulle aldrig riktigt bli samma procedur.
När klockslaget närmade sig släpptes allt vad TV och underhållning, godis och Pommac hette. Allt för att klä i sig tjockjackan, dra på sig tjockbyxorna och mössan och hoppa i vinterskorna för att kunna pulsa genom snön och i lagom tid hinna upp till garagetaket och samlas med alla andra som också trotsat den milda kylan under den stjärnklara himlen.
Året skulle bli -98 och det nya milleniet flåsade dessutom i nacken på alla med sina förväntningar, förhoppningar och fasor. Vad skulle egentligen komma att ske blott två år bort?
Hon hette Hanna, och hon var syster med Elin. Var de bodde var diffust, men de var uppenbarligen ifrån något av de fem andra intilliggande husen i samma rosa-röda område. Leken hade begränsats nästan uteslutande till den närmsta lekparken, den som hade en gungställning i trä, en klätterpark och den röda rutschkanan som perfekt gled längs med backen ner. Lekparken som verkligen bara låg alldeles utanför altanen, bakom vinbärsbuskarna och mitt i solen.
Efter sedvanliga trevligheter alla grannar sinsemellan om hur det hade varit, vem som fått vad och hur julskinkan aldrig tycks leverera likt någon anfaders recept så lade sig en stilla förväntan och en nästan religiös tystnad infann sig minutrarna innan allt exploderade i en symfoni av krutrök och färger. Det var kanske inte så milt ändå, men de minus femton grader celsius som gjorde vår andedräkt till moln kändes knappt. Okända och kända människor kramade varandra och som sig bör när klockan slår midnatt så ska man också pussas.
Och när vi kom ut ifrån vårt omfamnade och vår puss så såg vi på varandra och det var en blick som letade sig in i min själ, och min in i hennes. Jag var 10, hon var 11, och det vi delade där och då var oskyldigt, och evigt.
Och inget nyår skulle någonsin bli likadant.
Kommentarer
Skicka en kommentar