FREDRIK SCHEIKE

Frågan lyder, hur många bultar finns det i Ölandsbron? Okej, nej, kanske inte riktigt den typen av Nile City-fråga, snarare, var går gränsen för otrohet? Vad är det att vara otrogen gentemot någon? Nu är ämnet väldigt, väldigt laddat, men frågan är i alla fall ställd.

Apropå Oscarsgalan och förra året där Chris Rock motvilligt blev en av huvudpersonerna så såg jag just ett klipp av honom som jag faktiskt riktigt inspirerades av. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna ta relationsråd från en skrikig komiker, men det låg så mycket sanning i det han sa att jag för alltid lagt det på minnet.

Att prata om döden. Ja, det gör vi väl egentligen på ett plan kanske allt för ofta, och på ett annat, allt för lite. När den är nära förstående, så är den allt och när den är långt borta då skjuter vi den så långt ifrån oss att vi tror att allt och alla är odödliga. Det är jobbigt att prata om och det är inte ett upplyftande ämne, men det enda som är säkert, som Franklin sa, är död och skatter.

Det sägs att de som är någotsånär självdestruktiva tenderar att förstöra för sig själva när det är som bäst, för att de tvivlar på att de faktiskt förtjänar att ha det bra. Många är vi nog dock med dåligt självförtroende, men att medvetet eller omedvetet sabba för sig själv för att man är van vid misär är väl kanske inte alltid det vanligaste.

Jag har tänkt, och återigen kanske det inte allt är det bästa att göra, men jag har i alla fall tänkt och jag har tänkt på mitt skrivande. Hur mycket jag skriver om kärlek och mina tankar kring det och hur mycket jag filosoferar kring det ena förhavandet och en det andra, och hur mycket av min tid och min kraft som går åt att tänka på detta faktum.

Jag nästan sprang hem från kontoret. Jag visste att jag hade marginal, men jag ville inte tänja gränserna, för gott tålamod är det ont om i dagsläget. Jag hann över torget, telefonen och chattapplikationen från jobbet i högsta hugg, Pleasurekraft i lurarna och över vägen, förbi tobaksbutiken och kycklingprinsen. Bort bakom prostibulen och in framför pizzerian, in på gården, där minutrarna plötsligt blev färre.

Vad gör man inte för kärlek? Eller rättare sagt, vad gör man för kärlek? Vad är det i det som gör att vi nästan är villiga att ge allt och lite till? Är det de små grejerna ? Är det attraktionen ? Är det känslan av att vi kan vara oss själva, trygga och sedda för den vi är? Är kärlek kanske helt enkelt trygghet?

Jag var återigen liten. Jag minns det så starkt, så klart och så otroligt närvarande. Jag kan inte ha varit mer än 4 max 5 år. Rätta mig gärna om jag har fel, mor. Eller kanske att jag var 7 och nyss börjat ettan, med ett abstrakt tänkande och ett språkbruk som redan då gjorde att jag studerade femmornas svenska. Oavsett ålder så var det en sak som var klar, jag var nästintill allergisk. Och detta mot en mening.

Och så sitter jag här igen, klockan är långt efter min läggtid, funderar, skriver och fastnar i den ena tanken efter den andra. Försöker ställa upp ord, texter, rader och formulera mina intryck till något sammanhängande. Det går sådär att rota i en själv ibland.

Kärlek och relationer, framför allt relationer, är det allt vi har? I filosofin och framför allt inom metafysiken pratas det om kausala samband, orsak och verkan, och vad påverkar oss mer än de relationer som vi etablerar, med vänner, med bekanta, med våra partners och våra föräldrar? Och likadant, avsaknaden av dessa påverkar väl oss också?

I ett annat skede av livet borde jag kanske ha börjat fundera på vad egentligen gjorde för fel, inte tagit det så här långt och inte sårat så många på vägen, det borde kanske ha varit en idé och gjort saker och ting mycket lättare, istället för att ösa ur mig allt på en gång. Men med kriser kommer förändring och med förändring mognad, och utan kokong ingen fjäril.

Det är rätt ironiskt att jag, som alltid haft någorlunda negativa tankar kring att gräva i det förflutna för att hitta mönster i nutid, och motverka misstag i framtiden, sätter mig ner och börjar fundera över just vad som format alla de beslut jag tagit. Jag undrar hur många av de beslut och misstag jag idag gör som jag kommer att behöva bearbeta senare i livet, det är onekligen en spiral som aldrig tar slut. Precis som självtvivlet, skuldkänslorna och det eviga dammet på axeln.

När jag inledde den här följetongen så var det enbart för att gå till grunden med vad som är kärlek för mig, var jag brister, vad jag gör fel och också framför allt, vad kan jag göra bättre i nu- och framtiden. Jag sitter här och skriver del 16 i en djuptgående analys kring mina egna beteenden och börjar fundera om jag inte låter förbannat självupptagen. Men det kanske är bloggens natur?

Matglad är jag, och det är i ärlighetens namn en av de absolut största delar i mitt liv. Jag är fullkomligt epikurisk när det kommer till mitt förhållande till mat och att jag inte är kock på heltid, eller utbildad, beror på något så tråkigt som mina handeksem. För mycket tvättning, vilket är A och O, i ett professionellt kök gör att mina händer sväller upp, blir röda och för jävliga. Men kärleken består och jag började jobba på kafé, ett bra mellanläge mellan restaurang och hemmakock och till slut fann jag även annan kärlek där.

Vad krävs egentligen för att man ska bli kär? Är kär samma sak som förälskad? Vad krävs för att de första intrycken ska övergå till bestående "men"? Här kommer kanske den töntigaste listan någonsin, men jag är ju rätt töntig av mig.

Kan man säga att ett hjärta läker, om ett hjärta aldrig varit delat? Kan man säga att man helar något som aldrig varit trasigt? Finns det ett större självbedrägeri?

När man är ung är man dum och när man är dum är man omogen, så det är väl inte så konstigt att man gör så många misstag när man är liten. Men den som inte lär sig av misstagen är väl omognare ändå, så hur många gånger ska man egentligen behövas misslyckas för att lyckas?

Här sitter jag med en pilsner, ensam en lördagkväll, med julljusen blinkande i bakgrunden och ett svart, kallt och snöfritt vinterlandskap framför mig. De har kapat grenar i träden nere i trädgården och bland dekorationerna som syns på vår gård blandas stjärnor och hjärtan och i fjärran ylar en hund där en av grannarna springer förbi med en madrass över ryggen, och jag undrar, vad är kärlek?

Puy de Dôme låg grön i fjärran, ingen snö hade kommit men det var kallt i luften. Löven hade precis börjat skifta och solens sista strålar lyste ner på där vi satt. Jag såg henne i profil, denna starka blick och denna varma utstrålning. Hon såg inte när jag tog en mental bild av det hela, där vi satt på vattencisternen och blickade ut, ut över den främmande stad vi båda för ett tag kallade hem.

Paris borde i likhet med New York verkligen beskrivas som staden som aldrig sover. Det finns alltid nåt som är öppet och är det inte en bodega så är det en bordell. Men det är också kärlekens, eller ska jag säga, den glorifierade romantikens mecka. Och det råkar vara en av mina absoluta favoritstäder i hela världen.