Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 10)
Jag var aldrig särskilt rebellisk som tonåring, det kan mycket väl ha varit att jag var så följsam med min mamma för att skydda henne, för att inte ställa några problem hemma då det ändå bara var hon och jag och att det liksom skulle störa husfriden, men det kan också ha varit för att jag hittade ett väldigt bra kompisgäng och vi hade varandras rygg på ett fantastiskt sätt. Någon som dock fick utstå mina rebelliska impulser var dock min värdfamilj i Frankrike. Jag klagade ofta och högljutt på dem, de som öppnat sitt hem för att ta emot en osnuten 17-åring som trodde att han var herre på täppan, och jag klagade på deras sätt att inte se mig lika vuxen som jag upplevde att jag fick vara hemma-hemmavid.
Det är inte så att jag gjorde dumheter som att skolka, vandalisera eller ställa till med bråk, det var bara det att min attityd gentemot dem var tråkig och jag stängde gärna in mig på rummet istället för att umgås med dem. Det är också klart att de behandlade mig som om jag var lite yngre då deras referenser var fyra barn varav två bröder som båda bodde hemma, gick på samma skola som jag och båda var betydligt mycket omognare än jag.
När hon fick beskedet vändes verkligen hela hennes värld upp och ner, och hon tog sitt ekipage och flög hem samma natt. Vad som blev av oss det fick bli samtal, mail och riktiga handskrivna brev. Mitt första långdistansförhållande, vid 18-års ålder.
Trots att vår kommunikation var skriven, och ibland via samtal och webcam, så var det nog en av de gångerna i mitt liv då jag känt mig absolut som tryggast att prata om allt, jag kände mig lyssnad på och respekterad och sättet vi pratade med varandra var äkta och djupt. Det låter sjukt att jag idag fortfarande kan tänka tillbaka och känna att jag kan sakna just det sättet att prata på. När ord sedan blev till handling och jag var uppe för att hälsa på var också den närheten elektrisk och när hon drog in mig till sitt rum från gästrummet där jag respektfullt gått och lagt mig rörde vi varandra in i benmärgen.
Att jag skulle tillbaka till Frankrike i minst 5 månader efter det besöket och att jag berättade allt om den tidigare tjejen jag fortfarande höll på att komma över gjorde att vi tog ett moget beslut att sätta det hela på en icke-exklusiv nivå och en längre paus. Kontakten höll vi vid liv och handskrivna brev kom med jämna och ojämna mellanrum.
Året därpå på en nyårsfest blev jag för full, strulade med en av hennes kompisar, blev upptäckt av hennes farsa, och trots att jag som Ross i Vänner skulle kunna hävda att vi hade ett "break" så förstår jag ändå att vi sen dess aldrig hörts utav igen.
Mönster och misslyckanden.
Kommentarer
Skicka en kommentar