Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 2)
Trots att jag inte haft kärleken med mig från barndomshemmet, alltså en mogen kärlek då jag har varit älskad som få andra, så har jag ändå alltid längtat, törstat och trängtat efter att dela mitt hjärta med någon annan, men hur gör man? Var började detta? Jag går igenom, så vitt jag kommer ihåg, från början till nu, från dag ett till slut och delar mina innersta tankar och känslor.
Jag hade nu flyttat till en ny ort, till en stad ifrån en by, till en förort från en turistort och kände mig både intresserad och malplacerad. För att parafrasera både Timbuktu och Erik Lundin, när man inte passar in gör man allt för att sticka ut. Ja, om man nu är ett tufft kid med attityd kanske det stämmer, när man är blyg, försiktig och osäker så håller man sig snarare under radar och skapar kontakter med de man kan.
Vänner fick jag dock gott om under min första tid på skolan, fiender en del, och jag blev mobbad och kallad ointelligent och dum ett bra tag och trots att min självkänsla var god och jag visste att det i grund och botten berodde på att personen kände sig hotad av att jag och han nu plötsligt tävlade om de högsta betygen så tärde det ändå att höra det varje dag under 7~8 månaders tid.
Trots det, så hittade jag tid för kärleken, trots det så fanns det gott om söta tjejer och jag hade hunnit bli rejält förälskad i en av mina bästa kompisar, Maria. Det låter fantastiskt kul att med dagens perspektiv säga förälskad om sitt 10-åriga själv, men det var jag. Det visade sig också att min andra bästa kompis var kär i hennes bästa kompis, så det kunde liksom inte bli bättre.
Vi kom på en snillrik plan om hur vi skulle fråga chans och så en dag på idrotten så var det längdskidor och vi tog modet till oss. Vi skejtade tufft upp till de två och frågade om vi fick chans på dem, och förklarade vem som var kär i vem. När det direkta svaret uteblev tror jag båda vi höll på att kissa ner oss, och de tisslade och tasslade och till slut sa de att de var tvungna att prata om det och att vi skulle vänta där vi stod. Vi fick instruktioner om att leta efter deras svar längre fram i spåret då de skulle skriva i snön efter noggrann överläggning.
När vi till slut fann ett ja, var vi tillsammans, i hela tre eller fyra dagar, innan de andra gjorde slut och då var det ju "ingen mening" för oss att fortsätta vara tillsammans längre. Vid 10-års ålder satt jag och min dåvarande bästa kompis Daniel på golvet på klassdiscot och pratade om våra krossade hjärtan och att man lika gärna kunde dö, nu, då. Det var så dramatiskt som det låter, men inga barn hoppade från några tak den dagen och här är vi nu.
Krossade hjärtan förvränger verklighetsuppfattningen.
Fredrik Scheike
IG/Twitter: @fredrikscheike //
Kommentarer
Skicka en kommentar