Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden.
Ni som känner mig vet att jag har växt upp under relativt lyckliga förhållanden, vad jag menar är, förutom att pappa gick bort innan jag föddes och att sorgen var en stor del av min barndom, ungdom och unga vuxna år, så försökte min mamma ge mig den stabilitet, styrka, glädje och kärlek hon kunde. Det var aldrig tvivel om att hon älskade och fortsätter att älska mig, även när tiderna var som tuffast, och det är det jag menar, relativt lyckliga förhållanden.
Men, det jag aldrig sett hemma i huset är en konstant mansfigur, och nu kanske det för de mer perverst lagda låter som att jag kallar min mamma för skabrös, men sitt lugn i båten. Det jag menar är, jag har aldrig sett kärlek mellan två vuxna konstant och på nära håll. Visst, jag har umgåtts med familj, jag har alltid haft mycket vänner och sett deras föräldrar, men aldrig min egen mamma vara kär eller i en relation med en annan och det är klart, det påverkar hur min uppfattning av vad det är att älska. Vad det är att vara vuxen. Vad det är att vara man, med hjärta, själ och känslor.
Jag blev kär när jag var liten, många gånger och många var gångerna jag frågade chans på en söt tjej. Färre var dock gångerna som de söta tjejerna sade ja. Men den första gång jag minns att jag blev kär var i en tjej som hette Hanna, jag var åtta år och hela grannskapet firade nyår tillsammans, och de som inte var på den iskalla fotbollsplanen och sköt fyrverkerier stod på garagets andra, öppna, våning och blickade ut över den sporadiskt upplysta natten. När klockan klämtat tolv så var vi båda så glada att vi omfamnade och pussade varandra, men i det ögonblicket när våra ögon möttes efteråt hade hon vunnit en del av mitt hjärta.
Byn var liten till antalet invånare, men vintertid var besökarantalet enormt och jag kommer inte ihåg om hon var tillrest eller lokalare, men jag vet att jag aldrig såg henne igen. Vi flyttade också nästan i samma veva, så det kan ha varit jag som var den som försvann, men det oskyldiga ögonblicket levde och lever kvar som den första gången som jag faktiskt visste att jag var kär.
Kommentarer
Skicka en kommentar