Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 13)
Alltså egentligen, varenda gång jag faktiskt har varit kär så har jag tagit det på största möjliga allvar, på mitt allvar och på mitt egna sätt. Att jag sen har behövt att lära mig den hårda vägen att mina vägar och mitt sätt kanske inte är just de bästa, det är att ta kärleken med en nypa salt och en massiv portion lärdom.
Jag har också många gånger trott mig veta vad kärlek är när jag i själva verket har varit blind inför de stundtals omöjliga koncept och uppoffringar som kärlek kräver. Jag hade hittat tillbaka till Östersund och laddad med mina erfarenheter trodde jag att jag var en bättre människa än tidigare, men jag gjorde samma fel och misstag igen och det slutade i skador och tårar och den person jag var kär i och som var kär i mig, vi delade intimitet och kunde faktiskt bygga på en tidigare vänskap. Att jag återigen var omogen, hormonstinn och totalt gränslös gjorde att det slutade på samma sätt som förut.
En negativ mansbild där det var ideal att vara player och inte tänka på andras känslor.
Det är egentligen äckligt hur mycket patriarkatet faktiskt saboterar för oss, för både män och kvinnor, när det kommer till att hitta något äkta, hitta en kommunikationsled och inte hålla oss fast vid, framför allt, negativa könsstereotyper och roller. Och då kommer jag ändå från en väldigt feministisk familj där min ensamstående mamma tog på sig alla roller och visade precis vad en kvinna är och är kapabel till att göra.
Varifrån kommer då alla dessa negativa mansideal som format mig under mina tonår och som gjorde det omöjligt för mig att faktiskt knyta an på ett känslomässigt plan tillräckligt mycket för att jag inte skulle bete mig som en idiot? Ett sårat ego från tidigare ungdomsår är lätt att skylla på, och det är nog bara delvis sant. Jag tror även att jag fick en sån enorm egokick och njöt totalt av att faktiskt vara åtråvärd, något som jag i tidigare ungdomsår bara drömt om. Jag hade helt plötsligt en utstrålning, ett självförtroende och jag uppfattades som attraktiv av fler än en person samtidigt vilket för någon som sneglat på sina snygga kompisar och känt avund blir en enorm boost.
En relativt negativ boost, då det gjorde att jag förlorade mig själv i en fullständigt negativ spiral där idealet inte var kvalité utan kvantitet.
Sen blev jag lite äldre, flyttade utomlands igen till London efter gymnasiet, reste i Europa, reste i Nya Zealand, flyttade tillbaka till Östersund, blev tjock och började jobba på kafé. Och där hittade jag också kärlek.
Kommentarer
Skicka en kommentar