Att älska.
Jag var återigen liten. Jag minns det så starkt, så klart och så otroligt närvarande. Jag kan inte ha varit mer än 4 max 5 år. Rätta mig gärna om jag har fel, mor. Eller kanske att jag var 7 och nyss börjat ettan, med ett abstrakt tänkande och ett språkbruk som redan då gjorde att jag studerade femmornas svenska. Oavsett ålder så var det en sak som var klar, jag var nästintill allergisk. Och detta mot en mening.
Ibland kanske det jag skriver sårar och utelämnar, och det här bara varnar jag, det här kan vara ett sånt inlägg, men det är till för mig och min reflektion över hur jag är som jag är, hur jag blev som jag blev och alla de små stunderna som har kommit att bli stora moment i min vardag och i min person.
Som jag nämnde tidigare så hade jag blivit allergisk mot en fras, eller en mening, och det låter onekligen märkligt, hur kan vara det liksom? Kalla mig cynisk eller kanske rent av nihilist, men jag klarade inte av att höra att min mor sa "Jag älskar dig.".
Jag förlorade min far innan jag föddes, vilket då också betyder att min mor förlorade sin make, innan jag blev till och jag blev på något sätt länken och det levande minnet till den relation som hon och min far hade haft - för ärligt talat finns det något mer konkret än ett barn som frukterna av en kärlek?
När man som hon då har förlorat någon man älskar så innerligt och dessutom i en sån utsatt situation som hon befann sig i blir det naturligtvis viktigt att hålla en sådan kärlek vid liv, och att hålla minnet av den personen vid liv. Det är saker som är uppenbara för mig i vuxen ålder, men som i mina unga år undgick mig.
Jag fick höra "Jag älskar dig" så ofta, att när jag säger att jag blev allergisk, så var det som en sådan reaktion. Jag fick höra det så ofta att jag slutade tro på det och jag blev rädd, arg och misstänksam. Jag fick höra "Jag älskar dig" så mycket att jag till slut har ett minne av att jag konfronterade min mor och sa att åt henne, frågade henne, om hon verkligen menade det hon sade, då det repeterades så ofta att det för mig till slut kändes urvattnat och utan mening. Det repeterades så ofta att jag kände det som om hon försökte intala sig själv att det var sant, och det sa jag.
Det måste ha varit en sådan enorm käftsmäll för min mamma, för jag har ett minne av att inget svar kom och att hon blev perplex över min fundering och lillgamla, osäkra, tillrättavisning. Eller så är det minnet som spelar ett spratt för att jag inte tyckte att jag fick ett tillräckligt bra svar.
Det satte djupa spår i vår relation och det var ord som jag i alla fall erinrar mig tog länge innan de upprepades på samma sätt.
Skälet till att jag tänker på detta nu är såklart min egen relation till min egna barn och sättet jag säger det och gångerna jag gör det per dag. Om jag har sagt det många gånger till min äldste, så gör jag alltid en grej av det och poängterar att trots att han kanske tycker att pappa tjatar så är det inte för jag menar det mindre varje gång jag säger det, eller för att jag är osäker på om så är fallet, utan tvärtom. Att för varje gång jag säger det, så menar jag det mer.
Även om det också, naturligtvis, kan låta tjatigt.
Kommentarer
Skicka en kommentar