Regnet som öser ner.
Tänk dig själv. Du går nerför en gata, det regnar, är mörkt, mulet och kallt. Asfalten är hal och dina slitna converse är lika glatta som på hal is. Du vaktar var steg och kliver med yttersta försiktighet längs med fårorna mellan stenarna, för där vet du att du har fäste, om de inte ligger för nära varandra där någon klumpig stenläggare inte gjort sitt jobb tillräckligt bra. Det går bra ett kvarter, det kanske till och med går bra två, eller tre, men efter ett tag börjar det inte bara regna mer, du börjar dessutom få ont i hälsenorna av att gå på tå i slitna skor, dessutom har det börjat att läcka in genom det tafatta tyget och det gör att dina sura strumpor dessutom glider gentemot det lilla av sulan du har kvar.
Du hade inte tänkt på att ta med dig ett paraply, för det var soligt när du gick ut, och nu börjar vattnet forsa så pass mellan kullerstenarna att det faktiskt börjar bli jobbigt att urskilja vad som är fog och vad som är sten när du ska ta ditt nästa steg. Till råga på allt är du inte hundra säker på vilken väg du skall ta för att komma fram och du är inte ens riktigt säker på att du vet vad målet är på din färd längre.
All din tankekraft går till att undvika det oundvikliga, att du någon gång kommer att trilla och bli dyngsur ända in i benmärgen. Du tänker inte ens på regnet som får andra att vända i portöppningen, du är redan ute på tur, och man är väl inte den som väljer att ge upp, eller vänder hem. Kanske att du skulle stanna och ta en kaffe, vänta ut regnet, andas och värma dig, men du har varken tid eller pengar till det.
Någon gång kanske du kommer fram, eller så trillar du och blir dyblöt.
Är det början eller slutet som är problemet på färden?
Kommentarer
Skicka en kommentar