Jag funderar.
Jag är ledsen. Jag har gråten i halsen och jag vet just nu inte direkt varför. Eller jo, jag ska inte lura mig själv eller någon annan för den delen, jag vet precis varför jag har gråten i halsen. Det är precis som när man säger till någon, jag är inte ledsen för att brista ut i tårar sekunden efter. Man vet, det bara är så att vi kanske inte vill erkänna allt för oss själva.
Av alla band i världen så kommer SNOOK, eller Oskar Linnros och Daniel Adams-Rey som de också heter, upp i tankarna och just strofen "Jag lekte mamma pappa barn som visste för mycket" etsar sig fast precis där den hör hemma. Den står helt enkelt skriven i pannan, och idag, på farsdag så behöver jag inte ens låtsas som att det regnar.
Jag hör hur mina två liv ligger och snusar. En i sängen bredvid, och den andra i rummet intill och jag inser hur innerligt lyckligt lottad jag är som har två fantastiska barn. Jag har ynnesten att få kalla mig för pappa och det inte bara en, utan två gånger. Onekligen är det omöjligt att inte dra paralleller till min egen historia, igen, och tänka att jag faktiskt har upplevt så mycket mer än vad min egen pappa någonsin fick göra, vilket kan kännas overkligt och orättvist.
Gråten i halsen och tårarna som väller upp är inte på grund av min historia, inte heller över hur lycklig jag är i mina två små, den kommer snarare från parallellsituationen i just SNOOKs låt.
Inte hade vi någon aning om vad vi gav oss in på när vi väl skaffade barn, jag tror inte att någon vet innan man är där, och kanske heller skulle ingen välja att bli förälder om man bara såg alla erfarenheter objektivt utifrån heller. Man låtsas att man vet och man läser. Man låtsas att man förstår och hybrisen gör att man 9 månader senare, minus eller plus ett par dagar, står där med någon i famnen som vänder upp och ner på allt du lärt dig hittills och allt du trodde att du kunde.
Parallellsituationen är väl rätt och slätt att vi som föräldrar är kapabla och mer därtill, men att den kapaciteten kanske inte kan översättas direkt till en parrelation eller vad vi kan ge varandra som vuxna människor.
Så, det regnar, fast inte ute, utan på min ensamma dunkudde och rakt ner i nytvättade lakan.
Kommentarer
Skicka en kommentar