Dag 43.

Jag halkar efter, jag vet det, jag är inte ens i närheten av att komma ikapp. Jag sätter en onödig stress på mig själv, men jag vill dokumentera hela tiden som, på grund av Coronan och Covid-19, vi "sitter inne". Även om det just nu ljusnat lite i tunneln, då vi faktiskt får känna både sol, vind och vatten.

Det känns märkligt att jubla över en dag, att nästan betrakta den som en riktig helgdag, bara för att vi åter får den rättigheten vi haft att promenera ute, men så är det. När vi vaknade förra söndagen kändes det som en riktig festdag, och vi drog fram finaste stassen för att svassa runt en timme utanför hemmet, en i taget, såklart.

Jag gick först ut med hunden och det första jag ser, jag hinner inte gå mer än ett par meter, är en bil från Protección civil som genast stannar en familj. En pappa med sina två döttrar blir vinkade till bilen, som att de vore magiskt befriade från social distansering, för att bli tillsagda jag vet inte vad. Ännu längre bort cirkulerar en polisbil i rondellen och på mindre än en 4 minuters avstånd därifrån ser jag ännu en Protección civil-bil som stannar en mamma och hennes dotter, trots att de uppfyller alla normer och regler.

När frugan kom hem efter den första vändan mitt på dagen så var hon inte lika jubilerande längre, och något mörkt hade kommit över henne. En rädsla, en ångest, en verklighet hon faktiskt inte mött på det sättet som jag gjort under hela den här tiden. När hon väl kom in satt nästan i panik och sa att hon verkligen inte tänker gå ut något mer, förrän allt det här blåst över.

Hon var inte beredd på det nästan science-fiction-liknande samhälle, med gas- och kirurgmasker, plasthandskar och utrustning som får astronauter att vrida på huvudet, som hon mötte bara genom att ta tio steg utanför dörren.

Jag har sett evolutionen, från den första paniken till butiksrensningar till förbidundrande militärfordon till normaliseringen av ett antisocialt beteende, där en av våra grannar för första gången sedan starten av allt faktiskt verbaliserat ett hej bakom masken.

Har man inte upplevt det förstår jag att det känns som en käftsmäll. Och smällen studsade sedan vidare, och mynnade ut i en soppåse av gamla kärleksbrev, kort och presenter som undertecknad skrivit, och upptäckte innehållet av, när det var dags att källsortera.

Det gjorde ont.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor