Dag 52.

Skolor var det första som Corona och Covid-19 stängde i Spanien. Skolor för barn och unga och de har nu hållit stängt i över 60 dagar. Dra bort kanske 10-12 dagar av helgdagar och helger så har du ändå en bra bit över 40 skoldagar som har missbrukats, i ordets rätta bemärkelse. Jag vet inte riktigt hur det har fortsatt, hur långt ner i åldrarna distansundervisning faktiskt har implementerats, men jag vet en sak, inget i hur utbildning formas och ses kommer någonsin att vara sig likt igen.

Fredagen bjöd på det vanliga som fredagar brukar bjuda på, städning, maximal respekt för min fru som jobbar på våningen ovanför och fullt ös. Efter städningen kunde vi gå ut på promenad i det fortfarande vackra vårvädret. Gårdagens lunch inmundigades ju faktiskt till och med på balkongen, så det var inte fy skam.

Promenaden är en kortare variant av den vi i normala icke-pandemiska fall brukade ta. Det vill säga, från att vara ute i ungefär 1,5 timme och gå runt tre till fem kilometer har vi nu kortat den till ungefär en halvtimme och självklart en kortare sträcka. Vi har ju bara en kilometers radie att spela på dessutom, en kilometer mer än för någon vecka sen, så det är ju också en faktor att räkna med.

På våra promenader så ser vi nu familjer som nästan agerar som vanligt, man får nästan en känsla av att tiden stått still, att det hela har varit en mardröm. Sen så kommer de, familjerna som får astronauter att skämmas över sin skyddsutrustning, där det enda som fattas dem är en rejäl hockeyhjälm. Jag har förut påtalat ologiska händelser i vardagen och denna dag är inget undantag.

Två yngre tjejer, jag uppskattar dem till lägre tonåren, som vi mötte på en stig över ängderna satte på sig sina munskydd, ungefär 30 meter innan våra vägar skulle korsas. Jag viker åt sidan, i den mån det går, när de går förbi och precis när jag kan starta igen så kör jag ner ena hjulet i en liten fåra, vilket tjejerna naturligtvis hör och frågar direkt om jag behöver hjälp. Jättegulligt, oväntat och totalt humant och tillika ologiskt, om man ser till deras tidigare panikartade beteende.

Lite senare kommer tankevurpa nummer två. En far-eller-morförälder är ute och går med sina två barnbarn. Han har tvingat på den äldre pojken en skyddsmask och håller på att tråckla med den yngre flickans skyddsmask. Själv har han ingen, trots sina långt över 60 år och han tycker det är fullständigt normalt att nysa sig i samma hand som han använder för appliceringen av skyddsmasken. Försöker han hålla inne eller hålla ute?

Självklart, allt är subjektiva tolkningar utifrån observationer, men jag svär, det är svårt att inte hitta ironi i folks tankemönster.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor