En stilla tango.

Vad jag har älskat. Helvete vad jag har älskat i mitt liv. Dag in och dag ut har jag älskat. Älskat min nästa, älskat min familj, älskat mina kära, älskat mina barn, älskat de som aldrig älskat mig tillbaka. Vad mitt liv har varit fullt av älskvärda ögonblick.Vilken fantastisk insikt att få känna hur mycket av mitt liv som faktiskt gått i kärlekens tecken. Det låter kanske hippie-mässigt, men som min psykolog påpekar (för att använda en ny favoritfras) så har jag förmågan att se skönheten i allt och det mesta. Och det, har jag kommit fram till, är för att jag genuint och öppenhjärtligt faktiskt älskar.

Världen är inte skön tills motsatsen bevisats, världen är skön trots att motsatsen existerar. Nej, jag har inte tagit droger, jag är inte hög och jag har inte rökt kamelhår ur en gammal rostig ärtkonserv. Jag menar det jag säger och skriver, och jag gör det på riktigt. Att titta in i solnedgången, att känna värmen i en kram, den svalkande brisen i skuggan på lekplatsen, att gunga min ena son och se den andre bli bättre och bättre på fotboll för varje visit till parken vi gör. Att få en sten, en pinne, att de sätter sig hos mig frivilligt, smaken i saltlakrits, kaffe med is och att varva 30'c med regn. Det är vackert. Det är fagert.

De träbjälkar som bär upp vårt tack med sina små svarta och mörkbruna virvlar i sig. Som små galaxer på en pinne, omöjligt mycket mindre än det stora hela. Det är vackert, det är skönt och harmoniskt och det går att älska. Att lyssna på en melodi eller stirra på en tavla och bli bedårad. Samtalet med en annan människa. Ett uppmuntrande ord eller ett enkelt sms med orden: "Jag saknar dig". Det är vackert, det är fint och betagande. 

Sen min vän dog för snart två månader sen började jag ha små mini-religiösa livsögonblick. Jag kände mig mer närvarande i allt och jag kände mig, i dödens närhet, mer levande än någonsin. Inte som att jag levde 6000 varv i minuten, snarare tvärtom. Jag kunde vila och stanna upp och det var plötsligt som att varje andetag var lika viktigt som det förra. Som att blommorna lyste ännu mer än förut. Jag har alltid varit duktig på att se det vackra, men kanske var det närheten till slutet som fick mig att ännu mer stanna upp och bara inmundiga världen.

Senast ikväll satt jag på en bänk, nuvarande och dåvarande arbetsbekymmer långt bort från tanken och verkligen kände hur luften smekte insidan av min mun, hals och gick rakt ner i lungorna. Jag kände också hur värmen som transporterades ut kittlade i överläppen, mustachen och näsan. Jag slöt ögonen, hörde en av mina söner bubbla av skratt i sin lek, och bara njöt när jag skickade en tacksamhetens tanke till världen för detta lilla mikromoment. Det är skönt att leva. Jag älskar att leva, på det mest grundläggande planet.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor