Skeppsbruten, gasläckage och en permanent bläckfläck.

För att hitta min egen röst och den passion jag känner för att skapa narrativ och berättelser, dikter och tankar och kåserier så köpte jag för några månader sen ett svart skrivhäfte och en penna specifikt för ändamålet. Jag gjorde det till rutin att skriva några rader när jag skulle lägga någon av killarna. Det var rogivande, avkopplande och stimulerande.

En dag försvann blocket. Det här är historien om berättelserna som aldrig blev av.

"Har du sett mitt block?"

"Nej, vilket då?"

"Ja men du vet, mitt svarta, jag kan svära på att jag lämnade det på skrivbordet."

"Jag vet inte vilket du menar."

"Vilket då, pappa?"

"Jo, men mitt skrivblock, det som jag alltid har med mig när jag lägger antingen dig eller din bror."

"Jaha, nej."

"Jag vet fortfarande inte vilket du menar."

"Det lilla svarta. Det är fan inte nånstans. Inte på skrivbordet, inte i bokhyllan, inte i sängen."

"Men gud vad viktigt det verkar vara."

"Ja, det är mitt, jag använder det för att skriva."

"Ja man kan ju undra vad du skriver om det nu är så himla, himla viktigt."

"Du kan få låna ett av mig pappa."

"Tack älskling, det är bara det att jag hade börjat en grej som jag gärna vill avsluta. Är det ingen som har sett det?"

"Men alltså herregud, hur kan det vara så jävla viktigt. Du letar så febrilt efter det att jag börjar tro att du har hemligheter. Vad skriver du egentligen? Du skriver väl ändå ingenting viktigt."

Jag letade överallt. På skrivbordet fanns det inte många ytor för ett skrivblock att kunna gömma sig, men jag vände ändå upp och ner på allt. I mina bokhyllor drog jag ur varenda bok för att se om jag ställt mitt block bland poesin, bland narrativen eller bland mina gamla och använda skrivblock. Men inte heller där. Pennan som jag fäst i blocket var också borta, en fin bläckpenna för över 14€ som jag köpt enkom för blocket. Borta. Omöjligt att hitta något av dem.

Nästa dag letade jag igen och får i princip samma svar, att det är märkligt hur något är så viktigt för mig, varför jag bryr mig så mycket, att inget av vare sig blocket eller pennan ringer någon klocka och att jag måste vara lite galen om jag tappat bort nåt så viktigt. 

Tre dagar senare, efter att ha kommit hem från gud vet vad, mest troligt en hundpromenad och ska gå upp och duscha, så ligger helt plötsligt blocket, med tillhörande penna ovanpå min bokhylla. Prydligt och synligt och omöjligt att missa då jag vänt upp och ner på varenda bok, skakat varenda stavelse. Olustkänslan sprider sig. Jag öppnar blocket och allt är intakt. Allt är intakt förutom skrivarglädjen. Den är antastad, ansatt och historien om seglarn har både brusten mast och läckande bog.

Ursäkterna har uteblivit och jag har inte kunnat hitta tillbaka till att skriva till manuellt ända sedan dess.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor