För evigt?
Jag kan väl börja någonstans, det är väl där man måste börja antar jag. Det går liksom inte att börja från ingenstans, eller det kanske man kan, bara det att jag själv inte kommit på hur. Men någonstans är i alla fall där jag har min början och det är också där, mest troligt, jag kommer att sluta.
I ett annat land, i en annan stad, i en annan anammad kultur främmande för andra och uteslutna för varandra. Mitt emellan språklig finess och fullständig precision, bland öhm, ehm och utfyllnadens rådande tystnad undrar jag hur länge jag har varit. Allt handlar inte om mig och inget kretsar kring mig, inte en för mig själv, men alla texter och allt jag skriver bär ju onekligen och bortom tvivel en liten del av mig. Är det kanske därför jag har haft så svårt att skriva på sistone? För att jag egentligen knappt vet vem jag är? För att jag är på en upptäcksfärd mellan himmel och helvete, norr och söder? Jag jobbar så pass mycket att jag knappt vet ut eller in och de få stunder jag har lugn, med eller utan familj, är kantade av sådana mängder med bråk att jag känner själen spricka i kanterna.
Jag var nyligen hemma i Sverige och det var en sådan omtumlande resa att jag reste mig ur askan och blev bokstavligt eld och lågor. Jag är någon ny. Jag grät så att jag knappt kunde gråta mer. Älskade allt och alla tills kärleken brann. Tröstades, omfamnades och blev evig. På fredagen, dagen efter begravningen var jag ett tomt kärl. Jag tog emot världen som om för första gången. Min terapeut frågade och tyckte att det nästan lät religiöst och det var något andligt i det. Jag vandrade Stockholms gator, vissa för första gången, men var ett med mitt ovana jag. Jag såg människor och jag kände en själslig frid. Jag kan inte beskriva det på något bättre sätt än att jag kände mig som ett tomt kärl. (Lägg märke till att det inte går att stava kärlek, utan kärl.)
Det är en känsla som har suttit i, levt med mig sedan mer än en vecka tillbaka, och jag känner mig mognare, tryggare och vuxnare. Jag vet fortfarande knappt vem jag är och jag har tappat otroligt mycket hår och timmar över att fundera på detta fenomen, samt otroligt mycket momentum i min skrift. Något som jag älskar och älskat att göra sen för alltid, men som jag tappat rytmen för. Inte passionen, men på ett plan motivationen och på ett annat möjligheten att göra.
Men nu måste jag. Annars finns det ingen anledning. Anledning att uppleva utan att omsätta, anledning att erfara utan att förmedla, anledning att känna utan att brinna.
Jag är ett tomt kärl, hoppas att jag förblir ett och tänker skriva åtminstone lite varje dag.
Någonstans har början kommit till sitt slut, och någon annanstans har samma slut en sällsam kläm, men är lik förbannat slutet. Låtom fingrarna skriva tills de blöder.
Kommentarer
Skicka en kommentar