Bortom horisonten.
Hur kan vi bygga förståelse mellan två personer som till synes verkar vara helt olika? Enkelt, kanske, men svaret måste väl ändå vara; genom att se till det mänskliga.
Nu får alla genusteorier och teoretiker halshugga och kölhala mig, jag kan inte mycket om vare sig det ena eller det andra. Jag förstår inte och har nog aldrig satt mig in i frågan heller. Min enda åsikt är att låta människor vara människor, gör vad du vill så länge du är glad och inte skadar någon annan. Det är också en lärdom jag försöker pränta in i mina barn; din frihet slutar där du begränsar någon annans. Men som jag började och tillbaka till ämnet. Rätta mig och håna mig, jag är i alla fall här och genom att publicera något så ställer jag också min åsikt till allmänt förfarande och förfogande.
Jag trodde att jag kunde begripa och resonera, men jag är uppenbarligen långt ute och cyklar. Jag trodde att jag var känslomässigt öppen och förstående, men jag märker att jag har så många spärrar som jag behöver jobba på att det är omöjligt att hinna med alla under en livstid. Jag trodde att jag kunde förstå kvinnor, förstå henne, men min psykolog (märker att jag faktiskt refererar till honom allt oftare) menar på att jag letar efter logik där ingen logik finns. Finns det empati då? Eller finns det medmänsklighet? Finns det något att hålla fast sinnena vid? Är jag för cerebral? Vem är jag?
Utifrån ett moraliskt och personligt perspektiv skulle jag aldrig kröka ett hår på en kvinna. Alla som slår eller misshandlar kvinnor och barn förtjänar de högsta och längsta straffen man kan påbjuda. En annan människa? Ja, om jag är nödgad, absolut. Jag gick till exempel i långt gångna tankar på att åka till fronten i Ukraina när kriget bröt ut, inte för att bruka våld men för att stå upp för och om tvunget, dö för demokratin. Så vad är det då för mekanismer som gör att man brukar våld gentemot andra, fysiskt eller psykologiskt eller symboliskt?
Är det en känsla av rädsla och att ha förlorat makten? Är det kanske tillika en försvarsmekanism? Är det oförmågan att hantera ilska och andra starka känslor? Är det ett drag av psykopati, sociopati eller narcissism? Är det brist på starka mänskliga ideal och grundläggande empati?
När jag här om veckan gick in på mitt kontor en kväll, så var min plånbok slängd på golvet och korten utspridda av "smällen". De låg på golvet, sängen och lite varstans. Den lilla asken med halstabletter jag hade stående vid sidan av datorn, slängd så att små runda karameller också var som spridda för vinden. Mitt headset, inte särskilt kärt eller bra - men nödvändigt för det jobb jag gör och tillika kan förse min familj genom - söndervridet och förstört. Det är det andra headsetet, det första fick kabeln avklippt, som mystiskt bara går sönder inom loppet av ett par år. Har jag gjort detta?
Nej, naturligtvis inte. Har mina barn gjort detta? Självklart inte. Inte ens katten eller hunden finns med som misstänkta. Så då återstår bara en person.
Det symboliska våldet är också skrämmande, jag vet inte om jag ska säga lika skrämmande, men ändock skrämmande, som det riktigt fysiska.
Guldringen som symboliserar eller i alla fall har symboliserat något, sparades i en låda samma kväll och har inte använts sen dess.
Kommentarer
Skicka en kommentar