Rött skimmer
(Inte riktigt sant. Men nästan.)
Det är den tredje dagen, inte som vi återuppstår, men som lungorna börjar ta stryk. Det känns i alla fall tungt i lungorna, det raspar i halsen och sandpapperskänslan är svår att mota när luften slår emot skinnet. Imorgon har berget försvunnit, hann jag tänka innan jag stängde ytterdörren. Självklart inte försvinna, försvinna, men jag förstod i alla fall vad jag menade. Det skulle inte synas längre. De skulle utplånas under det röda skimret och åskmolnen, det måste komma åska efter så mycket högtryck, skulle torna upp och göra slut på det lilla ljus som fanns kvar.
Någonstans i närheten, nära eller faktiskt på själva motorvägen utbröt det ett larm. Tutorna ekade genom byns gränder och den svarta röken skvallrade om att något allvarligt hade inträffat. Snart började också ambulansernas, brandkårens och polisernas sirener att dåna. Det var stora rökpelare som steg upp. Det är klart, det är så torrt så att närliggande gräsområden är fnöske och trots det centimetertjocka, eller kanske tack vare det, lagret av sand så sprider det sig så fort.
Mitt upp på högplatån, alldeles invid Europas näst högst belägna huvudstad känns det som att stå i mitten av Sahara. Snöskrapan som mamma skämtsamt skickat med mig i väskan när jag flyttade ner verkade ovan i sin nya roll, men den kom ju i alla fall till gagn. Jag tänkte ändå inte ge mig ut på vägarna, både för risken att bli fast i ännu en krock eller bilkö, men också för risken för att motorn skulle överhettas, oavsett var jag var. Termometern hade stått på 37 grader celsius på morgonen och hade säkerligen krupit långt över 45 graders strecket när solen stod i zenit.
Ytterdörren stängdes och förblev stängd. Katten sträckte på sig och lade sig slött på sidan. Hunden hade fått isbitar i vattnet och kämpade med andningen. A/C hade jag aldrig haft och duscha kallt kan man bara göra några gånger per dag innan man börjar känna att man missbrukar vattnet som alltid fattas. Det var den tredje dagens slut och natten skulle inte bjuda mycket till vila. Det var den tredje dagens slut och den blodröda solen gav väg för den snedvridna månen som tvingade fram ett leende för syns skull. Det var den tredje dagen, och inte ens grannens fikonträd visslade sin vanliga vindförda melodi.
Kommentarer
Skicka en kommentar