Köpenhamn - sen världen

Det hade nog egentligen börjat redan på smekmånaden. Inte ens ett par veckor in i den nya statusuppdateringen som man och hustru på Facebook. De skulle bila, det hade de i alla fall kunnat komma överens om och det skulle de göra i minst två veckor, med stopp, och om budgeten höll någotsånär.

Det fanns ett litet överskott sparat sedan tidigare, bröllopet hade till mesta dels finansierats av mor- och farföräldrar som var för gamla för att själva dyka upp till festen, men som gärna kände att de var med på ett hörn för att fira kärleken och presenterna hade undanbetts av vänner och närmast sörjande till förmån för ett litet kuvert, allt efter vad egen skam begav.

Logen hade hade varit fullproppad då vädret hade svikit dem på dagen. När de vaknat på den intilliggande herrgården på morgonen var de överlyckliga av att se solen välkomna dem på deras stora dag. Lagom till att de var påklädda, fixade, nyhuttade och nychampagnade så kom de första dropparna. Det var alltid riskfyllt att planera ett utomhusbröllop på den sena vårkanten, men de ville båda gifta sig innan det var dags för semester för att verkligen kunna ta till vara på tiden som nygifta och det var dessutom det datumet som flest personer i båda släkter faktiskt kunde komma. Stormen drog in som ett vrål och trots att de förberett sig på att det skulle kunna regna, så hade de absolut hoppats på att det inte skulle göra det.

Hinkar stod utställda lite varstans inne i logen, på ställen där godsägarna visste att taket nån gång skulle behöva tätas men som aldrig blivit gjort. Båda sa; "Ja.", jubel och tårar sprutade, festen urartade och i ett stort bakistöcken vaknade de båda och stirrade in i varandras ögon.

"För resten av mitt liv.", hade han sagt.

"För resten av mitt liv", hade hon svarat och pussat honom på pannan innan hon kröp sig närmre och lade huvudet mellan hans haka och hans bröst.

Just i det ögonblicket fanns inget annat. Just i det ögonblicket stod världen still trots att huvudet kändes som om det rasade samman varje gång de försökte fästa blicken på något.

När de väl satt i bilen, en och en halv vecka senare, så hade de rutt, karta och en fulltankad bil till sitt förfogande och de åkte ut på E18 mot E20 till E6:an vidare till E47:an för att till slut ta sig ut på kontinenten.

"Kan du fatta att jag aldrig varit i Köpenhamn?", sa Sara, "Det här ska bli så kul!".

"Va? Men var inte du i Danmark med jobbet typ förra året?", svarade Karl oförstående, "Då måste ni ju ha tagit in till Byen? Eller var det bara i Christiania ni hängde?", retades han och trummade på ratten, i lagom otakt till Henry Gibsons magiska bongosolo i "Move On Up" av Curtis Mayfield.

"Men sluta.. Vi var ju inte ens i närheten. De hade hittat nån sjuk gård alldeles utanför Randers. Helt sjukt vidrigt. Fattar du att jag behövde bo tillsammans med Magda från marknad?"

"Hon som pratar för sig själv?"

"Ja, och snarkar. Som en gris. Vilket i och för sig var bra, för då hörde jag ju inte resten av djuren på bondgården, behövde bara känna doften av dem, åh fy fan alltså, de är så jävla snåla på bolaget alltså.", hon plockar upp telefonen och börjar bläddra igenom färdrutten.

"Men det kunde varit värre, eller hur?"

"Hm?", Sara tittade knappt upp från telefonen.

"Det kunde ha varit värre, sa jag, eller hur?", sa Karl och slängde en blick på henne för att se om ens satt kvar i passagerarsätet.

"Hur?", svarade hon disträ.

"Ja, alltså du kunde ju ha behövt dela med Conny på IT!", han kunde inte låta bli att garva åt sitt eget skämt, "Då hade du hört djuren, men kommit undan deras lukt!"

"Men sluta, vad elak du är", sa Sara, slog honom på armen och låtsades tycka att han var urtråkig bara för att sen okontrollerat börja skratta själv. "Conny, nej tack, åh fy fan, att bara tänka sig att han har tre barn, alltså vem vill ta i honom med tång?", sa hon, skrattade högt och försjönk senare i sin telefon igen.

"Tre nätter alltså?", sa den manliga receptionisten i knagglig uniform och med en ännu mera bruten engelska.

"Mmm, precis, tre nätter, här passen", Karl sträckte över båda.

"950 kronor per person då, med halvpension, frukost mellan 8-11."

"Hmm, du vi är nygifta och skulle jättegärna kunna ta frukost både tidigare och senare om vi skulle vilja", insisterade Sara.

"Nej, 8-11. Sen måste vi förbereda oss för lunch 12-15:30, sen middag 19-22."

De satte nyckeln i dörren, och steg in. Bilderna hade uppenbarligen blivit uppiffade, inte retuscherade för det visste alla var olagligt, men stylade innan plåtning, det var solklart. Sängen såg mindre ut, det fanns ett takfönster och ett vanligt fönster som förvisso vätte mot vattnet, men inte med den magnitud som det hade sett ut på korten. Sängen var bäddad och det låg två chokladbitar på kuddarna som var täckta av ett mintgrönt lapptäcke. Det var ett enkelt rum, ingen lyx, det var ett rum för två att sova som ville utforska och uppleva, inte för två som ville spendera helgen med att vara på rummet beställa room service och kolla på allt vad danska Netflix hade att erbjuda.

"Alltså.. Det här är helt oacceptabelt. HELT oacceptabelt!", nästan skrek Sara när hon började riva och slita i lådor, inspektera under sängen och öppna gardinerna, "Ska du göra nåt eller?"

Tystnad.

"SKA DU GÖRA NÅT ELLER?! SKAAA DUU GÖÖRRRAAA NÅÅÅÅT ELLEER?!", rösten blev djupare och vokalerna längre, Saras röst lät inte längre som Sara, utan som att den kom ifrån väggarna, ifrån under madrassen, som om någon hade dragit igång duschen, slängt glasflaskor och strypt en katt samtidigt. Rummet svartnade och hålet som så länge varit fyllt i hans mage raserades, väggarna kollapsade och han trillade in i och igenom sig själv, ner genom golvet och stod på en stupkant över ett öppet svart hav, mitt i natten.

Utåt sett så hände ingenting, Karl stod still med en tom blick stirrandes på absolut ingenting alls, frånvarande närvarande.

Efter vad som kändes som en evighet, men som egentligen var totalt 2 minuter så började Karl återigen höra Sara igen.

"Karl? Kalle? Kalle? Karl? Vad fan är det som händer, Karl?", hon stod nu så nära att han inte kunde komma undan, han kände hur hon skakade honom. Fan, det här skulle ju inte ske nu. Det skulle ju inte ske alls. Skakningarna av hans axlar var mindre jordbävningar, men til slut kvicknade han till.

"Sara."

"Karl, vaffan, älskling, du stod bara still och svarade inte alls, jag blev skitskraj.. Hur mår du..?", sa hon och la huvudet på hans bröst och höll om honom hårt.

"Bra."

"Bra?"

"Mmm. Visst."

"Du kan ju inte stå här och säga att du mår bra när du bara försvann i typ en halvtimme älskling, jag blev svinorolig alltså, vad var det där?", Sara höll honom hårdare än någonsin.

Karl tittade på klockan, han hade lärt sig att hålla koll på när de började och när de slutade och förde slaviskt dagbok kring attackerna. Nu var det ett tag sen han hade behövt dra upp den gamla slitna svarta boken men han hade den alltid med sig, oavsett var han gick.

"Jag måste bara", började han trevande, "jag kommer snart, måste bara få lite luft."

"Ska du gå? NU?! Du kan ju inte gå när du ser sådär blek ut?"

"Det är lugnt, jag kan förklara sen, jag måste gå. Andas lite bara.", han krånglade sig ur hennes grepp och gav henne en puss på pannan, uppenbarligen frånvarande och med tankarna i band så att de inte försvann innan han kunde nedteckna dem på rätt sätt. Han rotade fram blocket ur sin axelväska, tog bläckpennan som alltid låg i yttre facket, vände på klacken och gick ut genom dörren.

"Säg till receptionen när du ändå går förbi", hörde han Sara mana genom dörren. Hissen stängdes och han sjönk ihop på golvet i den lilla två gånger två meters lådan och färdades bokstavligt rakt ner mot, och igenom, marken.

När han kom tillbaka drygt 20 minuter senare så stod Sara redan i lobbyn, väskorna aldrig uppackade och gormade och skrek på personalen. Fragmentariskt hörde han saker som oacceptabelt, pengarna tillbaka, blod och reklamation. Sara lämnade argt båda nycklarna på disken, lade armarna i kors och såg plötsligt ut som om hon stelnat i sitt raseri. När Karl kom närmre så la han armen runt henne men hon ryckte undan och gav honom en blick som kunde fått en fluga att stanna mitt i luften och falla död till marken.

Efter ett tag fick de ett kuvert i handen, Karl kunde se genom det lilla fönstret på det att det var ett kvitto på att alla nätter hade blivit returnerade.

"Vi går.", hade Sara sagt bestämt. 

"Vad hände?", frågade Karl lite försynt.

"Medan du var ute och tog din lilla paus så tänkte jag duscha. Men duschen var så äcklig att jag inte kunde. Det var kalklagringar överallt."

"Ja, men den var säkert ren, danskt vatten är ju vad det är."

"Men vaffan, ska du ta deras sida nu också?!", nästan skrek Sara i Karls ansikte, "Det här ska vara vår smekmånad och jag tänker inte hålla på att bo på nåt som lika gärna skulle kunna ha varit ett vandrarhem. Kalle, det här är bara nåt vi gör en gång i livet, jag trodde vi var två om det här.", hon mjuknade lite och slängde armarna runt hans hals och la pannan på hans panna, "Alltså, nu letar vi något riktigt najs och så kollar vi om de har rum, jag vet två som verkligen behöver slappna av efter en sån här dag.", Sara gav honom en kyss och tog upp telefonen.

"Kollar du Booking kollar jag Expedia."

"Okej."

"Hmm."

"Här, typ fyrahundra meter bort, kolla, jättefint, men sjukt dyrt. Alltså 3500 kronor natten, danska.", Karl tittade upp från telefonen och visade skärmen för Sara.

"Perfekt."

"Perfekt?"

"Mmm, ring älskling."

"Hörde du att jag sa att det kostade 3500 danska kronor om natten?"

"Ja, det spelar väl ingen roll, det är vi värda. Var det fyra eller fem stjärnor?"

"Fyra och en halv plus. Vad nu plusset innebär."

En timme senare satt de där, i en säng som var lika stor som deras lilla Toyota Prius, i ett rum som såg direkt taget ur ett sekelskiftesslott, med en TV som kunde försvinna ner i sin egen bänk, 14 000 danska kronor fattigare och kurrande magar.

Det var ungefär där det började.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor