"Krasch."

”Krasch.”

    Det lät ett bra tag i hela köket. Ljudet studsade mellan finglasen, det ekade i rutorna och ugnsgallret vibrerade, men framför allt lät det i hjärtat. De tomma händerna som för bara ett ögonblick sedan hade hållit i den tomma soppskålen var nu fulla av skam och darrade lika mycket som aladåben som redan var framdukad.

    Blicken, glasartade och fixerad rakt fram medan sekunderna gick. De kände som minuter, som timmar och det var först nu som tystnaden bland de andra hade blivit riktigt påtaglig.

    Soppskålen i sig var det inget märkvärdigt med, den var inget arvegods och den var varken dyr eller särskilt fin. Den var nästan väl mest troligt köpt på IKEA för mängder med år sen, men det var inte så lätt att urskilja nu när den låg i skärvor över hela köksgolvet.

    ”Hur gick det där till Maria?”, Mamma gav mig en lång, djup blick.

    ”Förlåt”,  mitt svar var nästan ohörbart.

    ”Vad sa- jag sa, hur FAN gick det där till, Maria?”, Mamma hade ställt sig upp, stegat över golvet och ställt sig öga mot öga mot mig.

    ”För- förlåt, mor”, jag slog ner blicken i golvet men tittade direkt bort då jag inte ens kunde se på den krossade skålen utan att känna lusten att plocka upp en skärva och skära mig i armen på en gång i ren skam.

    ”Du gör alltid såhär, din klumpighet har du fått från din far, dina fettiga, flottiga och korviga fingrar också”, Mamma hade tagit ett steg tillbaka och slog ut med armarna ”Titta, allt förstört.” Hon tog genast alla glas och hällde ut saft, vin och vatten direkt i slasken och sen tog hon aladåben och skrapade ner den i soptunnan utan att blinka. Bullen hade vaknat till liv och kom inspringande i köket i hopp om att något skulle ha trillat ner på golvet åt honom.

    ”Ut!”, Mamma slängde snabbt igen dörren. ”Ja det skulle ju vara snyggt va, då skulle lilla Maria säkert också bli nöjd, lilla klantiga, knubbiga, okontrollerade Maria skulle säkert gilla om Bullen skar sig, är det inte sant?”, hon vände sig direkt till mig. Jag hade kunnat kissa på mig där jag stod och jag vågade inte säga ett ljud.

    Mamma tog resten av brödet och kastrullerna som stod kvar på spisen, och trots att de hade haft lock när olyckan var framme så skrapade Mamma ner allt innehåll, rester för minst ett par dagar, rakt ner i soptunnan.

    ”Allt förstört, var det värt det?”, frågade Mamma och suckade?

    ”Ne- nej, mor.”, jag kände hur jag började hata någonstans bakom rädslan att bli fortsatt ansatt och smaken av blod började sippra från tandköttet för att jag bitit ihop så hårt så pass länge. ”Men.. ingen har ju gjort sig illa.”

    Mamma skrek och Lukas skrek från vardagsrummet, ”Mamma, sluta! Jag hör inte teven!”, älskade hatade lillebror, han gav mig i alla fall några sekunders respit och jag kunde samla mig inför nästa attack och sluta bita så hårt.

    ”Ingen har gjort sig illa?! Men skålen är trasig och skärvor överallt, tänk när Musse kommer in och skär tassarna, eller Bullen skär upp halsen inifrån för att han tror att han hittat mat. Eller tänk imorgon när vi har missat skärvor och Lukas ska hämta nåt från skafferiet och ställer sig rakt på en liten bit vi missat. Idiot! Satans dumhuvud! Klantarsel! Hur kan du vara så fruktansvärt jävla korkad? Har du fingrar av såpa? Är det dina korviga armar som gör att du inte kan kontrollera din kropp? Va? Svara!”, Mamma visk-skrek så att Lukas inte skulle höra, eller för att inte störa hans favoritteveprogram, jag vet inte. Tysta tårar började rulla nerför kinden och när Mamma vände sig bort så torkade jag bort dem, allt för att hon inte skulle se.

    ”Och all maten, jag som stått och slavat hela dagen”, uppgivenheten, den uppenbart spelade, överdramatiserade, skenheliga attityden med vilken offerkoftan åker fram den kunde Mamma till sitt esse.

    Jag kunde dock börja andas ut då jag visste att så fort som den åkte fram så närmade vi oss slutet på Mammas raseriutbrott. De följde nämligen nästan alltid samma mönster. Det var tyst ilska, det var påhopp, det var fullständigt raseri, det var offerkofta och till slut en lakonisk tystnad och de enstaka tårarna. Tandköttet mitt mådde inte särskilt bra och jag fick svälja, äcklad, många gånger för att få bort smaken. Rost och skam, men också ilska och salt.

    ”För- förlåt mor”, jag visste att det inte att släta över situationen, ett förlåt skulle hon aldrig acceptera, det var bara så hon var, men för den egna sinnesfriden kändes det bra. Det var ju bara en skål. Det var ju bara en skål. Det var inget mer än porslin som råkat åka i golvet och ingen, alltså ingen som skurit sig. 

    ”Maria, jag klarar inte av det här mer, om det inte är ett glas är det en skål. Vad kommer härnäst?”, Mamma plockade de största skärvorna med handen. ”Förstår du att det känns som att jag måste vaka över vartenda steg du tar i huset?”, sopen åkte fram. ”Jag är inte ledsen, jag är inte besviken, jag är inte arg”, dramatisk paus i vanlig ordning, ”jag är uppgiven.”

Pappa sa i vanlig ordning ingenting, han grymtade till, fortsatte att käka sin middag som om inget hade hänt och såg på. Han försvarade ingen, inte ens sig själv, mot Mammas påhopp. Han sörplade i sig det sista, svepte lättölen och tackade för maten på samma sätt som alltid, genom att lägga besticken i kors över tallriken och vända glaset upp och ner. Nåt slags ritual som han och Mamma säkert hade utvecklat efter över 15 år tillsammans, och sen gick han.

    ”Jaha, vad tror du om vi byter till tennisen nu?”, frågade han retoriskt Lukas i vardagsrummet, tog fjärrkontrollen och bytte kanal. Lukas stönade ut sin förtvivlan och jag hörde inte vad han beklagade sig över, säkert att han var mitt i någon strid där man inte visste om Ash skulle vinna eller inte. Ash vann alltid.

”När ska du lära dig att ha kontroll över din kropp?”, Mamma fortsatte och var nu inne på andra vändan med sopen. ”Du måste ju förstå att när du är så himla klumpig, kanske till och med värre än Pappa, så blir det ju som att jag inte kan lita på dig”, jag stod framför dörren till städrummet, i hörnet av köksgarderoben och försökte räkna antalet stjärnor på mina strumpor. Jag kände hur Mammas ögon brände i ansiktet.

    ”SVARA!!”

    ”Jag vet- vet inte Mor. Förlåt.”

    ”Det kommer ju inte direkt stå killar på rad när de märker hur dina korviga fingrar spastiskt sliter ner allt som kommer i dess väg”, Mamma var på väg in i en helt ny fas, en sjätte, en jag aldrig hade sett förut. ”FLYTTA PÅ DIG SA JAG! Jag måste MOPPA I-G-E-N!”

    Jag tog ett snabbt steg åt sidan krockade med garderoben, inget föll, men jag tappade balansen. Mamma skrattade sitt elakaste skratt.

    ”Du är hopplös, fullständigt hopplös. Från och med imorgon blir det diet.”

Ingen hade skurit sig. Ingen hade gjort sig illa. Men, Mammas ord skar mer än någon skärva någonsin hade kunnat göra. Det var därför det kändes så konstigt att hon nu själv stod och skrek, inte samma saker, men liknande, åt sina egna barn över ett krossat glas som fallit från matbordet.

(Inspirerad av Natalie Holmberg)

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor