Dag 36.

Efter regn kommer sol kommer regn, och så plötsligt var veckan slut igen. Det råder nu, med gårdagens nyheter i ryggen, en febril aktivitet i grannskapet. Folk går på gården, hänger över balkongräcken för att prata med andra, barn sparkar boll och skulle det inte vara för att ingen går utanför grinden, skulle det vara vilken vanlig söndag som helst.

Vi har en granne som bor alldeles under oss. Han är som hela kvarterets morfar. Han bor själv då hans fru, bara för några månader sedan, blev flyttad till demensboende. Jag har hälsat på honom ett par gånger, men nu var det längesen jag såg honom utanför dörren, trots att jag ibland vinkar genom fönstret.

Alla sköter om honom och jag hör hur folk knackar på för att fråga om det är någonting han behöver, bröd, kaffe, förnödenheter från apotek eller dylikt då de ändå är på väg ut. Sådant gör mig varm om hjärtat. Sådant gör att jag har hopp om den framtid som kommer. Sådant gör att jag hoppas på, när det här blåst över, att vi alla blir lite mera mänskliga och att vi inte bara försvinner bland hashtaggar och skenhelighet.

En annan granne jag bara hälsat på i förbifarten stannade mig med sin sociala hunger och berättade helt plötsligt hela sitt liv för mig. Då dennes fru är diabetiker och har ett enormt behov av att röra på sig lever de i ett rätt pressat tillstånd. Då hon dessutom opererade knäet i november, sedan haft rehabilitering och en hjärtkomplikation har de inte lämnat huset, inte för sina normala åtta kilometers promenader och knappt ens för att gå till affären, sen i slutet på november.

Jag fortsätter att gå ut med hunden och känner mig återigen, väldigt lyckligt lottad.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor