Jag kämpar.

Lampskärmen som hänger snett känns som en bra symbol och analogi för jag både känner mig och mår just nu. Om man bortser från det fysiska i en långdragen förkylning som nu lider mot sin tredje veckas slut alltså. Rent psykiskt så är bilden av en lampskärm som inte sitter som den ska, en lampskärm som dämpar ljuset som lyser där inne och dirigerar det inte till där det exakt var tänkt att lysa, utan gör att skuggar kastas på väggar och boken som läses måste hållas i en obekväm vinkel för att kunna läsas.
Överallt omkring mig snusar de. Och jag menar inte prillor. Katten ligger i länsstolen bredvid och snarkar och spinner om vartannat, hunden ligger och lutar huvudet mot garderoben där vi har både klor, rengöringsprodukter och sprit och grymtar, barnen andas tungt och lugnt och här sitter jag, och jämför mig med en lampa och en lampskärm.

Tankarna stannar inte upp en enda sekund, precis som världen runt om, och jag ser på allt vi har, allt vi byggt upp och  historien bakom i princip allt. Lyste jag rätt skulle jag se allt badat i ett klarare ljus, där jag nu ser långa skuggor kastas istället. Jag tänker på mitt eget fotfäste och hur jag inte har haft något de senaste åren, där allt har varit upp och ner och hit och dit, av och på och jag som sagt inte hittat nån balans eller stabilitet omkring mig, den har fått komma inifrån. Jag tänker på manligt och kvinnligt, jag tänker på kulturella skillnader och jag tänker på min egen roll och hur jag är och har varit som person.

Jag hittade här om dagen den fantastiska resbloggen som vi skrev under tiden vi var i Vancouver, jag, Robin och Oskar och jag förundras över, eller kanske inte förundras direkt snarare blir nostalgisk över, hur mycket jävlar anamma det var i oss. Hur mycket driv vi hade och hur vi inte i nåt skede gav oss. När jag läser över de 60+ jobb vi sökte per vecka och med vilka vi till slut hamnade i så har jag så svårt att känna igen mig i kritiken jag ibland får. Kanske har det skett en psykologisk förändring, det är mycket möjligt, där jag kämpat som en grekisk gris med allt och att jag nått en punkt där jag faktiskt inte orkar slita på i samma tempo.

Kanske, har det slagit mig i efterhand från det att jag började skriva den förra paragrafen, har jag vetat hur jag ska kämpa för mig själv, mina intressen och mitt eget, men kanske aldrig för någon eller något annat. Kanske är det så att jag har lagt så himla mycket krut på att försöka förverkliga mig, men inte lagt lika mycket energi på att kämpa för något utanför mig själv.

Det är en rätt ensam tanke.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor