Opium.

Jag har lite snöat in på tankarna i Vancouver och hela det året som mina två vänner och jag faktiskt bodde där. Jag hittar bilder i minnet och inte bara på sociala medier, och jag kan känna brisen som drar in dimman över Stanley Park, doften av vår lägenhet, stressen på restaurangen och lyckan varje gång som lönechecken, den veritabla checken, kom.
Det var ett tag i mitt liv när jag hade besökt fler länder än vad jag var år gammal, och det var ett faktum jag var väldigt stolt över och ett faktum jag tänkte fortsätta efterleva. Det finns ju trots allt 195 länder som sedan 2021 är godkända av FN, och aldrig hade jag tänkt att bli så gammal. Jag hade betat av många länder i Europa, ett gäng i Afrika, Nordamerika, ett land i Sydamerika, Oceanien och missat i princip hela Asien. Så nog finns det kvar att göra på den fronten.

Så när valet kom till att flytta till Vancouver när vi var 21 kändes det helt naturligt, läskigt och overkligt enkelt på samma gång. Resvanan var ändå relativt stor i trion som begav sig och vi hade ju ändå känt varandra otroligt länge och umgåtts oerhört intensivt. Vi var drivna och visste att vi skulle behöva börja från noll, det var inga konstigheter så vi hamnade på de jobben som invandrare oftast gör, diskning, städning, matlagning, allt för att klara hyran i vår fantastiska lya.

Vi hade ett motto som i löd DBR, väldigt ickepolitiskt korrekt, men som stod för "don't be a retard", alltså bete dig helt enkelt inte som en idiot, så löser sig det mesta. När jag läste bloggen och ser hur snabbt jag avancerade och hur omtyckt jag blev för mitt arbete inom inte bara en, utan båda restaurangerna jag jobbade på, hur snabbt Robin gick upp i chefsposition och hur mycket ansvar som lades på Oskars axlar så inser jag att mottot höll oss flytande och i schack.

Jag vet inte varför jag snöat in på just Vancouvereran just nu, om det rör sig om den eviga verklighetsflykten, om diskkillen Robs oldschool hiphop spellistor som fortfarande snurrar in och ut, om känslan av att faktiskt ha varit med om något världsomvälvande eller om det rör sig om ett försök att förankra min person i förflutna erfarenheter. Med min person menar jag självklart hur jag är och för mig idag och hur långt ifrån mig själv jag ser mig och känner mig när jag stirrar in i mina ögon i spegeln på morgon och kväll. Jag stirrar på mig själv men ser mig inte, jag ser ett skal, jag ser insjunkna trista ögon och jag ser en vuxenkarikatyr i återhållsam förpackning med ett enkelspårigt sinne och alldeles för många bryderier. Jag ser väldigt lite mig.

Bilder från Vancouver är nästintill representativa i den meningen att jag där, precis som här, damp ner i ett land utan något på jakt efter allt, men där de skiljer sig åt i den mening då jag där byggde allt själv och här blev hjälpt. Där byggde jag mot en ljusnande framtid, och nu är framtiden här. Och skillnaden det har gjort är enorm.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor