Textvärk.

Ett av de stora problemen jag har här i livet är att jag är riktigt dålig på att avsluta saker och ting. När jag säger riktigt dålig, så menar jag verkligen riktigt dålig. Jag kan börja 100 projekt samtidigt med lika mycket entusiasm och passion för allihop, men när det kommer till ett genomförande och ett avslut, då är jag som bortblåst. Kontinuiteten har blivit en last och jag en kunnig kapare av densamme.
Jag satt här om dagen och ögnade igenom min projektlista och insåg att den är kilometerlång, vilket också föranledde detta inlägg och min frågeställning. Jag har kort räknat, fyra långfilmsmanus, ett dussintals kortfilmer, ett par pjäser, tre diktsamlingar, ungefär femtio låtar, två romaner, ett fotoprojekt och en idé till en fackbok som alla ligger och väntar på att jag ska ta tag i dem. Jag har också cirka fyra, eller fem, böcker jag läser simultant, men det påverkar mig inte "negativt" i någon större utsträckning, men detta bara för att påvisa hur mycket jag mentalt hanterar samtidigt.
 

Det är otroligt mycket minne i skallen och otroligt mycket hjärnkapacitet som latent arbetar på var och en av dem, men när jag väl sätter mig med ett av dem så är det som att det tar stopp. Nej, jag behöver inte vänta på något slags inspiration, och jag värjer mig från att bara kunna arbeta när det nästintill gudomliga flowtillståndet infinner sig, men jag har insett att jag är så himla självkritisk och med det perfektionist i mångt och mycket att jag har svårt att liksom släppa taget.

Att inte bara arbeta när inspirationen infinner sig är viktigt och jag vet att jag är kapabel till det. Ett typexempel är min första diktsamling där jag själv gick in i rollen som redaktör och gav mig själv en deadline, och höll den. Så jag vet att det går och jag vet att jag klarar av att jobba "oinspirerat", men ändå så släpper jag snabbt en idé till förmån för en ny spännande tanke som kan komma ur tomma intet, typexemplet där är långfilmen jag började skriva, på spanska, som är uppe i över 20 sidor, som ligger i träda till förmån för, ja, vad? Inte för egna projekt i alla fall.

Varför är det så svårt att genomföra och slutföra? Varför är det ibland en omöjlighet att ta vid där man slutade? Hur klarar så många människor att släppa helt mediokra saker ifrån sig och ändå känna stolthet inför det? Jag har en bekant här som skrev, regisserade och skådespelade i en helt värdelös kortfilm, en kortfilm i paritet med Tom Wiseaus "The Room" men han var helt upp över öronen stolt över sin kreation. Och jag kan bli lite avundsjuk på den typen av självförtroende, alternativt hybris.

En röd tråd som jag dock märkt med alla mina projekt är hur många av dem som faktiskt är skrivna, hur mycket av det jag vill uttrycka artistiskt som faktiskt kommer genom det tryckta ordet. Det har alltid varit en del av mitt liv, kommer alltid att vara det och jag vill avsluta vart och vartenda av mina projekt, jag måste bara komma underfund med hur.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor