Vår inre röst.

Ingen dag är den andre lik, men ändå är det detsamma. Nja, det kanske är att ta i, men lite grann är det som att saker och ting repeteras, eller går i loop. Det finns väl helt enkelt mönster som vi följer, spår som följer oss eller vanor, rutiner och beteenden som går hand i hand med hur vi är och vad vi gör.
Ja, det är väl klart tänker du? Självklart finns det repetition, vi sover, vi skiter och vi äter, oftast på samma tider med samma människor och med samma frekvens vecka ut och vecka in. Men det är inte det jag menar. På ett djupare plan, när det kommer till hur vi behandlar andra så skapar vi repeterbara roller, och när och hur vi behandlar oss själva lyder under samma mönster.

Vi är underdåniga vissa, vi kan vara hårda mes oss själva, vi känner att vi har rätt över andra och vi kan vara fullständigt uppsugna av andra. Det konstigaste är väl alla de mönster som vi har gentemot oss själva, den inre dialogen som vi konstant lyssnar på som ger sig uttryck i form av våra egon, våra superjag och våra personligheter, för att klippa och klistra lite från Freud och andra psykologer.

Vi har börjat i parterapi, vilket är ett intressant steg framåt i relationen och det som kommer ge oss möjligheten att försöka hela och läka efter ett antal grymma månader och år. Förutom att det var lite halvkonstig stämning där hon lite skrattade åt mig och min närvaro där, då det inte är så som hon uttrycker det: "Min typ av omgivning", så kan vi efter första sessionen konstatera att vi i alla fall ska försöka igen, och igen, för att komma närmre varandra. Det han nämnde, som är det som så att säga föranleder den här posten, är det som så många andra vishetstänkare sagt tidigare, att det är omöjligt att älska någon annan helt och ärligt utan att först älska sig själv. Och därav mina tankar.

Jag hör hur hon pratar med sig själv, att hon är ful, att hon är tjock, att det ena med det tredje, och att den dialogen är konstant, från morgon till kväll, via spegeln, via sociala medier, via selfies och i dialoger med andra. Jag hör det som ett mantra och ett mönster och känner att hon hatar sig själv då hon talar till sig själv så illa, och jag undrar såklart, hur långt går det självhatet ut över oss?

Jag kan se mig själv i spegeln och ärligt säga, okej, jag har gått upp i vikt, hur går jag tillväga för att gå ner? Jag brukar faktiskt inte tracka ner på mig själv, utan jag försöker att acceptera situationen och är det något jag inte gillar så försöker jag ändra på det. Skillnaden är sen snällare ton, en respektfullare ton och jag tror att det speglar också hur jag talar till andra, framför allt hur jag talar till henne.

Visst, när jag blir arg vänder jag oftast ilskan inåt, vilket är en restprodukt av att inte ha lärt mig hantera känslan helt ut själv. Men det finns ändå en respekt och ett slags måttfullhet i den när jag också vänder den inåt.

Vi får se vad nästa session erbjuder.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor