Nausea - Jean-Paul Sartre
By http://www.mollat.com/livres/jean-paul-sartre-la-nausee-9782070257539.aspx, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=15547892
Boken är Sartres debutbok och kom redan 1938 och fick 1950 pris som en av de 12 bästa romanerna skrivna på franska under 1900-talets första hälft. Boken handlar om Antoine Roquetin som slagit sig ner i en liten by som heter Bouville för att slutföra sin forskning kring den historiska figuren Marquis de Rollebon och han möter en hel del kufar i det lilla samhället.
Bokens "vändpunkt" kommer Antoine upplever "äcklet", eller "svindeln" som jag själv skulle översatt det till, och han drabbas av en så pass existensiell kris att han till slut börjar tvivla på om han själv existerar eller inte. Han blir så pass drabbad av denna plötsliga sjuka insikt att allt som existerar verkar för honom nästintill absurt. Allt blir så verkligt att det tränger sig på honom till den grad att det verkar omöjligt att både existera och att inte göra det.
Det är en roman som kan läsas på flera olika sätt där jag skulle säga att både det filosofiska och psykologiska är de sätt som tilltalar mig mest och på det sättet jag har läst det. Även kanske har jag läst in lite självbiografi i sättet som Sartre utformat Antoine, och då tänker jag på det uppvaknande han själv måste ha känt, den obesvarade kärleken till Simone Beauvoir och hans allmänna existensiella ångest och irritationen gentemot humanismen, som tar sig uttryck i form av konflikten med karaktären "Den självlärde mannen".
För mig handlar "äcklet", eller stunden så Antoine får sin existensiella svindel, om en livskris där han ställer sig själv mot sig själv och gör upp med sitt förflutna utan att veta vad han kan vänta i framtiden. Det kanske är lite av en ålderskris, men man kan också läsa det som en Kafkaiansk metamorfos, en upplysning där äckelskänslan kommer av att du kan förkasta allt du trodde att du visste, för att du nu inser bättre, och på så sätt kunna bli den du vill bli och göra det du vill göra.
Jag tror vi alla får den typen av svindel någon gång, antingen när vi öppnar ögonen inför nåt nytt, eller när vi inser hur fel vi har haft i alla våra inkörda mönster. Vi blir lite grann äcklade av oss själva och får svindel av att inse att vi fortfarande har så himla mycket kvar som vi inte vet.
Boken är en av flera som jag påbörjade förra året, som jag ännu inte hunnit klart, men som jag lovat mig att ta mig igenom i år. Jag har det som ett av mina åtaganden i år, och jag vill ha hunnit klart minst 12 böcker under årets gång. Det bör inte vara jättesvårt.
Något som också jag också åminner mig när jag läser boken är de frågorna jag var tvungen att svara på när jag i dagarna letade efter en terapeut - om jag begrundar livets stora frågor kring bland annat kärlek och existens eller upplever att världen ibland är överväldigande. Antoine hade kryssat en 5 på alla dessa frågor och hade med största sannolikhet akut fått åka in på något slags mottagning innan han fått träffa nån, men det är väl det som är det fina med romanens värld, fantasin.
För mig är i alla fall "Äcklet" en bok som inte stannar kvar på grund av karaktärerna lika mycket som det relaterbara i att helt plötsligt ställa sig öga mot öga med sin existens, och sättet det beskrivs på i boken är briljant utformat.
Kommentarer
Skicka en kommentar