Att resa inåt.

Hittar vi en röd tråd? Jag vet inte. Är det ett problem? Jag vet inte heller. Är det någon som bryr sig? Nej, tror inte det heller. Bloggen är min och om man måste nischa sig så kanske jag kan säga att jag driver en reseblogg, en reseblogg in i det inre.

Lite lagom snusnäsigt och fisförnämt kanske, pretentiöst till och med, att kalla sig för nånting sånt, men det är faktiskt lite så det känns när de inre orden "trycks" på bloggen och blir yttringar för vad som försiggår inuti.

Jag har alltid brunnit för kommunikation, jag tycker att det är bland det finaste som finns och det som möjliggör att broar byggs, att kontakter skapas och att vi kan nå varandra även om språket brister. Det är det som gör att kulturer kan mötas och att två blir ett. Problemet är att min kommunikation gör sig absolut bäst i skrift. Jag gillar eftertänksamheten, möjligheten att väga orden, hitta rätt formuleringar och verkligen verkligen komma till kärnan av vad jag vill säga. Jag tycker inte att jag är en jättebra historieberättare oralt, men när jag fått tiden att hitta en början, en mitt och ett slut, en röd tråd helt enkelt.

Om man då ska tänka att det här är en reseblogg in i mitt inre så har jag ju redan blottlagt mig rejält med den serie inlägg jag kallar kärleksfast, en odyssé genom alla år av totala misslyckanden i kärleksrelationer, relativt kronologiskt uppdagat, men också rent tanke- och åsiktsmässigt under etiketten tanke, där inläggen går så långt tillbaka som 2008. Och det, det är SJUKT längesen.

Ja, jag tror kanske att om man vill lära känna mig helt måste man läsa mina texter. Förvisso känner jag mig själv knappt helt, så jag kanske borde lyda mitt eget råd.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor