Musik är samspelet mellan toner och tystnad - Paul McCartney
När jag var 14 år så ville jag konfirmera mig tillsammans med en av mina bästa kompisar som var ett år äldre, vi gick på läger, hade roligt, skojade och fick vänner för stunden och minnen för livet. Få kan dock säga att de fick men för livet, men ja, jag som alltid ska vara speciell fick även det. Låt mig förklara.
Det var på sommarlägret och efter vår sedvanliga resa ned från Åre och Östersund med det obligatoriska och efterlängtade stoppet på PizzaHut på T-centralen i Stockholm så hade vi kommit fram till Nyköping som låg som närmsta samhälle till gården dit vi skulle. Vi hyrde cyklar inne i Nyköping och tog dem med ut till Stjärnholm, ett vackert slott där vi redan varit ett par tre gånger tidigare.
Jag och min kompis var mycket aktiva cyklister den sommaren, tro det eller ej, och vi njöt av sommarbrisen, doften av det nyklippta gräset och friheten att kunna röra oss lite grann som vi ville. Det var inga nya cyklar, men det var inga dåliga cyklar, och det finns ett kort på oss i något album där vi står och poserar bakom våra tappra bipedaler.
En dag när vi skulle ge oss ut på tur märkte jag att jag hade börjat tappa luft i bakdäcket, mest troligt efter att ha kört på stigar, hoppat i hopp, cyklat på bakhjulet och allt sånt som en ickeanpassad cykel tar stryk av. Som tur var fanns det en tryckluftspump i en av alla verktygsskjul på slottsgården, och den var öppen för alla som hade cykel, oavsett om den var privat eller hyrd. Jag kopplade upp däcket och började känna hur däcket fylldes. Jag lade örat emot för att höra mig fram då jag tyckte att det fortfarande fattades lite luft för att vara perfekt. Jag kan inte ha koordinerat mina rörelser särskilt bra i det ögonblicket för jag tryckte på pumppistolen och den låste sig på maxutblås, och innan jag visste ordet av small det av. Däcket jag hade lagt örat emot exploderade, max sex centimeter från mitt öra och jag föll i princip ihop av smällen, värken och chocken. Ledarna rusade dit, mina kompisar likaså och cykeln hade trillat åt andra hållet där jag låg och vred mig i smärta. Senare skulle de som stått ännu längre bort säga till mig att de hade upplevt det som ett hagelskott på nära håll, så ljudet för mig var, ja, öronbedövande.
I samma ögonblick dog tystanden för mig för alltid, för jag fick sådana skador på hörseln att jag konstant hör minst tre toner samt ett brus. Jag har grav tinnitus som påverkat mig sedan dess.
De nätterna som följde var vidriga och jag vaknade och skrek i smärta flera gånger om. Jag har ett glasklart minne av att rationellt tänka ut och planera hur jag skulle gå ner till köket, två våningar ner och en byggnad bort, ta mig in igenom det öppna fönstret, för dörren skulle säkert vara låst, ta en stor kökskniv och skära av mig örat helt och hållet. Jag hade så ont att jag lade fram ett logiskt resonemang som var så självfallet att jag övertygade mig själv in i det sista om att det var det enda rätta.
Jag är idag glad att jag i det stadiet också hittade glasklara argument att kunna använda gentemot mig själv. Att det inte skulle vara för evigt, att smärtan ändå inte satt i loben, utan inuti, samt att skulle vara komplett galenskap att gå omkring för all framtid med bara ett öra.
Jag konfirmerades senare samma läger med pompa, ståt, familj och nära och kära, men jag var för alltid märkt av just den sommaren.
Nu kommer jag nära tystnaden och respekterar den djupt. Nu behöver jag tystanden och kniper käft när jag inte har något vettigt att säga. Nu söker jag tystnaden som en del i den musikalitet vardagen ändå är.
Men tystnaden flyr mig, tystnaden vill inte ha mig och jag har fått lära mig att vara ständigt, ständigt, ständigt ackompanjerad.
Fredrik Scheike
IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor
Kommentarer
Skicka en kommentar