Din fiesta, min siesta.
Ja, så börjades det här inlägget, natten mot torsdagen och det var också då VAB-ben mer eller mindre började. Det har varit riktigt skakiga nätter här fram och tillbaka. Febern har inte varit hög, men den lille har haft så mycket snor att han inte kunnat sova ordentligt. Det har fullkomligt runnit ur näsan på honom och inte ens med en högre kudde har det kunnat hjälpas. Sen att det växer fyra tänder samtidigt är inte heller det lättaste när man ska försöka sova.
Det har av dessa och rätt förklarliga skäl alltså inte blivit mycket skrivande av, grubblandet har lagts i malpåse och fokus har legat på de mest primära behoven, även om sömnbehovet landat lite i skymundan - natten mot lördag sov jag två och en halv timme och natten till idag blev delad mellan soffa, säng, skrik och lugn.
I backspegeln är jag nästan glad att jag inte fick inspelningen som skulle varit idag. Jag hade sett ut som en zombie och de hade behövt minst en timme extra i make-up bara för att få bort mina havsblå påsar under ögonen. Jag förstår verkligen inte hur någon över 45 kan tänka sig att skaffa barn igen, det kanske jag får äta upp, men energin måste verkligen vara på topp, annars överlever du inte själv.
Nu är det långt in på siestan och pris ske den som uppfann tupplurskulturen, jag slocknar nog minst en timme. Vad jag grubblade på mitt i natten när detta inlägg började? Det har jag helt glömt. Skönt!
Kommentarer
Skicka en kommentar