Ögonblicken som stöpt mig. (del 3)

Susan Sontag, amerikansk filosof, författare och politisk aktivist delade in sitt liv i två delar. Före och efter att ha sett vad människor är kapabla att göra gentemot andra, före och efter den mänskliga ondskan som hon såg på bilder ifrån ett koncentrationsläger i Nazityskland. När jag hörde detta så slog det ner som en bomb, och alla bilder kom tillbaka. För jag har själv sett det, med egna ögon, och det går inte att vända tillbaka.

Jag var nog nio eller tio, eller var jag ännu yngre, den där sommaren då vi åkte till Berlin för att hälsa på familjevänner. De hade två barn som båda var något äldre än jag, men vi kom ändå bra överens och jag, som alltid, kom väl bäst överens med familjens dotter, lillasyster helt enkelt. Nej, när jag nämnde människors grymhet tidigare syftar jag inte alls på de fullkomligt vedervärdiga recepten som vi experimenterade med och lät varandra och andra icke ont anande människor smaka.

Jag kommer framför allt ihåg ett recept som är så äckligt att det vrider sig i magen på mig. Ett recept som vi senare kom på att imitera en reklamfilm för, för vi skulle bli rika på denna dunderdryck. Denna dunderdryck bestående av oboy, okokt spaghetti och jordgubbssylt. För att parafrasera Dickens, det var den bästa av drycker, det var den värsta av drycker.

Nej, jag menar den extrema, overkliga och fullkomligt vedervärdiga grymheten och ondskan jag såg och upplevde i Oranienburg och i Sachsenhausen. De koncentrationsläger som låg närmast Berlin och tog emot tusentals judar och andra fångar. Jag kommer ihåg hur jag gick in med guiden genom grindarna och trots att det var mitt i sommaren blev jag genast kallsvettig. Jag såg gaskamrarna, jag såg "arbetsplatserna", uniformerna, fångdräkterna, jag såg skjuthål i väggar, SS-symboler, hakkors och ondskans ikoner. Jag minns inte om jag yppade ett enda ord under hela tiden jag var där och såg fotografier av svältfödda människor, torterade och lemlästade, men jag tror att jag var väldigt, väldigt tyst.

Det jag såg, och det jag faktiskt mest av allt kommer ihåg är den stora "vält" som användes för att "plöja åkermark". Det är en bild jag fortfarande kan se lika klart som om jag skulle ha sett den igår. En stor cementrulle, på drygt 20 ton, med en metallstång som sitter fast för att man ska kunna dra den bakom sig. Som om det inte var nog att några skulle behöva dra denna koloss, så satt det på denna enorma rulle stålspikar, eller ja, enorma vässade taggar som för varje meter som den dras, skär in i ryggarna på de som drar. Enorma spikar, som långsamt, långsamt och tungt skär in i ryggen på den som drar 20 ton. Detta tills personerna ifråga blöder ut eller ger upp och blir skjutna på fläcken.

Det är fortfarande så tydligt i mitt sinne. Jag kan blunda och se det framför mig, både cementkolossen som jag såg, men också föreställa mig och se människor stupa under dess vikt. Jag kan nästan känna skräcken och smärtan. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på den diaboliska ondska som låg bakom.

Och det, det är något jag aldrig glömmer.

Susan Sontag - Regarding the Pain of Others

Hannah Arendt - On the Banality of Evil

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor