Jag skriver alltså tänker jag.
Jag hör jazzens mjukaste toner som ekar igenom huvudet där jag sitter på min stol, vänd bort ifrån världen, gift just nu med inget annat än mitt eget skrivande och det tomma arket som visar sig framför mig. Det spelar ingen roll att jag normalt skriver med bläck och papper först, innan jag sätter mig och skriver upp och redigerar på datorn för att det åtminstone ska få någon typ av form. Jag har helt enkelt släppt på spärrarna där orden i ren flödesskrivning kommer till mig ett efter ett utan att egentligen ha någon riktning, någon början eller något slut.
Det blir väl så, ett berättande om berättande, eller en berättelse om den inneboende berättarkonsten hos oss alla, den alldeles genommänskliga trestegsraketen som i princip allt drama och all litteratur bygger på, början, klimax och slut. Att man sen brutit ner de olika delarna i mindre beståndsdelar det är helt enkelt normalt och totalt i linje med vår mänskliga förmåga och egenhet att behöva klassificera varenda liten detalj för att försöka att skapa något slags ordning i en till synes helt omöjlig värld, situation och ögonblick. Omöjligheten ekar i fyra dimensioner.
Det finns guldkorn att plocka i stoffet som rinner ur mina blödande fingrar och det finns möjligheten att rannsaka sig själv lika mycket som jag har möjligheten att rannsaka mig själv genom mitt skrivande - som en pågående process av introspektion och själsligt lidande och letande.
Jag ser mig själv gå mellan husen, en luddig morgon i augusti, husen en tidig morgon på en strandpromenad i den ännu icke extrempolariserade och -exploaterade orten Xeraco. Jag ser mig själv möta solens första strålar och hör bokstavligt talat vinden i vassen. Jag ser mig själv en, två och tre somrar bort när jag nu sitter här och stirrar rakt in i väggen, eller ja, åtminstone rakt in i den fantastiska målning som min son har gjort som hänger alldeles framför näsan.
Det handlar helt enkelt om att jag inte riktigt vet min egen riktning, och om jag någonsin framhållit möjligheten att jag faktiskt anar var jag är på väg så har ljugit i text, jag har ljugit för er och framför allt har jag nog mest ljugit för mig själ. Om möjligt är det omöjligt att veta exakt var jag är på väg. Det enda jag vet säkert är att jag är på väg. Kurserna ger mig mer än mina klasskamrater, de börjar faktiskt ge mig både det ena och det andra verktyget, vilket var exakt därför jag faktiskt gav mig ut på det här äventyret, eller sjävmordsuppdraget, från början.
Det enda jag vet är att jag kan flödesskriva även på datorn utan att låta fingrarna tänka innan de slår ner på det mekaniska tangentbordet, innan de förgriper sig på bokstäverna som bildar ord och innan orden har fattat att de faktiskt också har en symbolisk mening, inte bara en mening hipp som happ, nu-gör-vi-vad-vi-vill-mening.
Jag är långt ifrån vit och lyssnar till nattens svarta rop. Vi är nog trots allt vänner, du min ensamhet och jag.
Nej, många poetiska guldkorn har säkert hastat förbi och jag gör mitt absolut bästa i att inte försöka trycka på backspace för att hela tiden ligga steget före min egen agitator och censurist.
Tveksam över en äkta existens.
Kommentarer
Skicka en kommentar