Stanna upp och tänk till.
(Mannen i hjärtat i himlen.)
Jag har haft ett extremt kreativt flöde på sistone och jag har verkligen känt orden som ligger rätt på ett sätt som jag förut har känt. Det känns fantastiskt att hitta tillbaka till drivkraften och inspirationen och skapa och skriva igen. Jag har förut skrivit flest dikter när jag har varit som absolut mest nere och deprimerad, jag har också låtit diktspråket i mångt och mycket visa mitt mående genom nattsvarta allegorier eller ett bildspråk som anspelar på andra teman. Jag har använt poesin på ett terapeutiskt sätt i mångt och mycket och det har varit väldigt förlösande.
Nu är det inte så att jag helt plötsligt har börjat må dåligt igen, och på så sätt kunnat börja skriva. Nej, det handlar snarare, och om jag ska göra mig helt ärlig, att jag har mått så ofantligt dåligt att jag snarare har varit nästintill ordhandikappad och skrivförlamad. Jag har inte kunnat hitta orden som jag ville och jag har framför allt inte kunnat öppna upp mig för när en dikt kommer till mig. Mycket av det jag skrivit har känts krystat och forcerat just för att jag kanske först och främst inte hittat mig själv.
Inte jättemycket har förändrats, men jag tror i alla fall att jag har tagit ett steg på väg upp ur den värsta avgrunden. Och inte bara det, jag har fått en digital lekplats med digitala vänner och digitalt stödnätverk som alla brinner för samma sak. Även om det kanske inte just är poesi, många går väl framför allt i författardrömmar, så är förkärleken till orden och deras kraft och potential alltid närvarande.
Att studera renar själen och skingrar skuggor, det hjälper en upp och att göra det av egen fri vilja i vuxen ålder gör något helt annat. Stödet och den delade passionen är annat än påtvingade klasskompisar som alla måste anpassa sig till varandra och påtvingade kurser under säg gymnasiet, hög-, mellan-, och lågstadiet.
Jag har börjat skriva mer för att jag drivs framåt. Att kunna dela mina tankar är en sak, att kunna kommunicera är en annan, att dessutom kunna väcka empati, känslor och tankar via något man skriver är nästintill magi.
Jag sökte mig till kursen till en stor del för att hitta tillbaka till mitt skrivande, men också för att jag ville hitta tekniker om hur jag ska arbeta mig igenom mina blockader, mina skrivkramper och stiltjen. Och hur jag ska göra för att kunna avsluta påbörjade projekt.
Jag har redan skrivit en diktsvit som publicerades här, jag har bearbetat en dikt av Bruno K. Öijer, jag har skrivit en enaktare och jag har läst och blivit läst, jag har hört och kritiserat kreativt och jag har blivit hörd och kreativt kritiserad.
Jag har fått inspiration att skriva en till enaktare och kommer att sätta igång snart, jag har dessutom påbörjat ännu ett skrivande projekt, en bok och den kommer att ta ett tag. Jag började skriva på den här på bloggen men när jag inte kunde sluta så kopierade jag in den i ett worddokument och då var den redan 6 A4 lång, så den får publiceras på annat vis, eller inte alls, beroende på resultatet.
Kommentarer
Skicka en kommentar