Drömmer som Freud bett mig om det.

(Xeraco.)

Jag har ett fasligt sinne för drömmar och jag kommer ihåg detaljer, ser saker och minns platser, dofter, händelser, färger och annat som kanske normalt skulle försvinna in i den grå massan som är vardagen. Är det mitt undermedvetna som desperat försöker komma i kontakt med mig? Är det en verklighetsflykt? Är jag i kontakt med min kreativitet på ett fantastiskt och underligt sätt? Kanske alltihop.

Natten till i fredags drömde jag en dröm som satte fnittriga spår i mig. Jag var själv i Hudiksvall, ett ställe jag sällan frekventerat, och skulle gå på GladaHudikteaterns årliga föreställning och happening "Blåsut", ett farsliknande socialt experiment med samhälleliga insatser i grund. Det är en typ av barnföreställning, samtidigt som skådespelarna har lövblåsar och hjälper till att rensa stadens parker och gator på höstens falnande löv.

Jag stod mitt i lövregnet och såg de gula färgerna yra runt mig och jag hörde barnen som for runt inne i värsta lövstormen och skrattade, skrek, tjoade och tjimmade. Plötsligt så istället för att fånga ett löv landar det en antik sedel, 20 riksdaler, rakt i näven på mig. Jag ser mig omkring men ingen verkar märka något. Jag drar åt skärpet på min trenchcoat, drar slokhatten över pannan och börjar gå därifrån igenom parken som påminner om Retiro i Madrid med sina alléer och fantastiska träd. Jag flyr mitt brott som en tjuv i natten och märker snart att jag är förföljd. 

Jag böjer huvudet ännu lite mer och ökar takten för jag vet att det finns en marmorbyggnad inte allt för långt ifrån där jag nu halvspringer. Jag kommer efter ett tag, några barnfamiljer med såpbubblor och inlinesåkande tonåringar senare, fram till sagda byggnad. Det är ett museum med kolonner i marmor och kalksten och på den välvda byggnadens bortre vägg så finns det, uthugget i väggen, något som bara kan liknas som ett altar till den muséet är dedikerad - det vill säga Sven Wollter. Porträtt hänger runt om med bilder från hans karriär men det kanske mest spektakulära av allt är den clownnäsa som bysten bär. En granitfärgad rund monstrositet som är upplyst inifrån av blinkande lampor.

"Inte visste jag att Sven Wollter var hedersrödnäsa.", tänker jag för mig själv och inser att muséet verkar ha tagit fel. I svarta bokstäver står Wollters namn över porten, men bysten föreställer Sven Melander.

Och precis när jag kommer till den insikten så vaknar jag.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor