För mycket av det goda?

Tusen gånger om har jag börjat att skriva och tusen gånger om har orden försvunnit ut i ingenting. Locket har lagts på och jag har suttit stilla och likt en tryckkokare låtit intrycken möras över en ofantligt lång tid. Det har varit alldeles för mycket på sistone och det är svårt att ta och ha egentid. Men ibland kokar det över, och man måste bara sätta sig ner - och vara.

Shakespeare skrev att livet är en scen och att vi genom livet spelar många roller, och ack vilken sanning mer än 500 år senare. Jag tror sällan att det funnits ett skede i mänsklighetens historia där vi har varit tvungna att spela så många roller samtidigt. Vi måste jonglera allt och klarar vi inte av att ha flest metaforiska bollar i luften samtidigt, flest av alla, så är vi inget att ha och vår självbild dalar med vår påstådda oförmåga.

När jag gick in i hösten hade jag tagit på mig den herkulianska, för att försvenska ett engelskt fantastiskt uttryck, uppgiften att göra allt. Jag skulle jobba mer, för minsting skulle på dagis och storis fortsatte på förskolan, och det i sin tur skulle göra att jag också kunde plugga mer. Jag hade sökt och kommit in på ett program och en kurs och var, och är faktiskt fortfarande, väldigt begeistrad i att lära mig. Litteraturhistoria och kreativt skrivande, samt en påbyggnadskurs i filosofi. Totalt 150% studier och nu med mina fler arbetstimmar, cirka 80% jobb. Låter det mycket? Det är det. Men jag har hittills klarat av det och det har jag faktiskt gjort relativt galant med alla uppgifter väl godkända i alla moment i studierna, samt hyfsade resultat på jobbet.

Det som har gjort det sjukt kämpigt är naturligtvis det jag redan har beskrivit, bristen av egentid och att bara sitta och idissla tankarna som kommer och går, samt något mycket större och något som påverkar mig negativt varje dag. Det är ohållbart med dålig kommunikation i nära relationer och jag tror att det har nått sin kulmen, eller sin botten kanske man ska säga, sen i somras. 

Jag försöker låta mina dagar förgyllas av mina fantastiska små, men också av mina egna prestationer. Att få min lyriksvit väl godkänd var faktiskt en rejäl humörhöjare, töntigt nog, men det bekräftade mig och något som jag älskar, nämligen poesi, litteratur och mitt egna skrivande.

Att inte basera min glädje hos någon annan, i någon annan eller i relationen till någon annan har varit en lång, svår och krokig väg som gått från insikt till insikt till uppvaknande. Är den satt i praxis? Mer eller mindre, då jag nu kan känna mig mer stabil i instabiliteten och mer jämn i ojämlikheten, lite grann som att använda säkerhetsbältet på en berg-och-dal-bana. Det är inte frågan om emotionell distansering, det är att våga vara med sig själv, lita på sig själv och att komma till insikten att den enda person du faktiskt lever med för resten av ditt liv är dig själv. 

Jag pratar naturligtvis inte om att gå runt och se ut som en leende narr på uppåttjack dagarna i ända och heller inte om att inte låta något påverka en, för konflikter påverkar mig som konflikträdd, utan snarare insikten om att måendet kommer inifrån, inte utifrån, för att kultivera förmågan att faktiskt kunna välja själv vad som påverkar en.

Studierna går vidare och jag har min masters kvar att skriva inom filosofi, jag skrev över 2400 ord på två nätter men var tvungen att be om uppskov, och har precis lämnat in min första färdigställda enaktare på dramatikmomentet samt textrespons på 5 av mina kurskamraters pjäser. Idag är det seminarium inom skrivmomentet samt att jag påbörjat ett nytt delmoment inom filosofin som heter The Philosophy of AI, så håll i hatten, det är bara drygt 2500 sidor allt som allt som ska läsas till nästa vecka.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor